Det centrala i att ta ansvar

Vi har haft en spännande idédebatt i Sverige under senare tid, inte minst mot bakgrund av Centerpartiets nya idéprogram. Men det som kanske inte kommit fram i debatten om månggifte och hur platt skatten ska vara är grunden för att tycka det man tycker. Vari hämtar ett parti sin inspiration? Varför tycker ett parti som den gör?

Det personliga ansvaret och hur man tar ansvar för miljön och de resurser i övrigt som finns runt om oss är centralt i kristdemokratin. Men alltför lite diskuterar vi filosofin bakom exempelvis miljöpolitiken.

Så låt oss göra ett försök: Den kristna personalistiska människosynen betonar människans personliga ansvar för sig själv och sin omgivning. Människan är en moralisk varelse som har herravälde över sina handlingar och är ansvarig för dem. Vi är således inga viljelösa varelser utan kontroll över våra liv. Detta är en för­utsättning som ligger nedlagd i varje människa, därför att hon är just människa. Sedan hör det till saken att människan måste nå en viss mognad (jämför en baby med en vuxen människa) för att kunna ta detta fulla ansvar. Detta leder till att människan är insatt i ett ansvarsförhållande till sin nästa och till världen.

Om nu människan är en ansvarig person, och inte som djuren instinktsstyrda, kan hon hållas ansvarig för sina handlingar. Samtidigt vet vi att människan är ofullkomlig och ständigt kommer till korta. Men hon strävar ständigt efter att komma vidare, att utveckla sin person. Och en del av denna process är att ta ansvar för sitt och sina medmänniskors liv.

Ansvarighetsfrågan har följt mänskligheten som realitet och idé, den återfinns i religioner som kristendomen och islam. Det är du som har ansvar för ditt liv och dina handlingar, inför någon eller något. De flesta inser också att livet blir drägligare om man uppträder med ansvar för sina handlingar. Den gyllene regeln är det därför lätt att vinna gehör för – åtminstone i teorin: det du vill att människor ska göra dig skall du också göra dem.

I den skandinaviska och holländska kristdemokratiska traditionen har begreppet förvaltarskap använts för att tydliggöra detta ansvarstagande, och för att visa på dess dimension när det gäller att ta ansvar för miljö, naturresurser och ekonomiska resuser, förutom ansvaret för sig själv och sina medmänniskor.

Hur definieras då begreppet förvaltarskap? Definitionen i den svenska Nationalencyklopedin är ”Person som i annans ställe sköter en viss verksamhet”. Notera perspektivet! Det handlar om att ha tillgångar till låns. Person som i annans ställe sköter viss verksamhet. Förvaltarskapsprincipen sätter förvaltarens attityd och avsikt i centrum. Det personliga ägandet är i sig viktigt, och det är givetvis en skillnad mellan att förvalta min enskilda egendom, där jag har en direkt beslutanderätt över den, och att förvalta annans egendom, exempelvis som politiker eller vd i ett aktiebolag. I det senare fallet är förvaltandet direkt underställt mina uppdragsgivare. Men i båda fallen handlar det om att förvalta tillgångarna såsom de vore gemensamma, för det gemensamma bästa.

Erfarenheten från kommunismen visar också att ett samhälle utan ett enskilt ägande förlorar en betydande drivkraft för ett gott förvaltande. Stora företag och organisationer uppvisar ofta brister i ansvarstagande och förvaltarskap. Erfarenheten visar att närhet till det som en människa ska ta ansvar för främjar ett gott förvaltande.

Förvaltarskapstanken kommer från den kristna traditionen. I en av Jesu liknelser (Matt 25:14-30) talas om mannen som skulle åka utrikes. Han kallade till sig sina tjänare och överlämnade sin förmögenhet åt dem. En fick fem talenter, en fick två och den tredje fick en talent. De två förstnämnda fördubblade sina talenter, medan den tredje var rädd och grävde ned sin talent. De förstnämda fick beröm, den sistnämnda fick skäll eftersom han inte förmerat de anförtrodda tillgångarna.

Berättelsen beskriver några oerhört väsentliga saker i förvaltarskaps­principen. För det första är uppdrag och förtroende två kännetecken för förhållandet mellan ägaren och förvaltaren. De tjänare som fick sina talenter i det här exemplet fick ett stort förtroende att efter eget omdöme förvalta ägarens tillgångar. För det andra visar denna berättelse att passivt förvarande, status quo, inte är ett sunt förvaltande. Tvärtom är uppdraget att förmera, att utveckla. För det tredje fick alla de tre tjänarna ett lika stort ansvar, att förmera de tillgångar de fick till låns, men kraven var större på den som hade fått mest. Att fördubbla fem talenter kräver mer än att fördubbla en talent. Kraven på Sveriges att som rikt land hjälpa fattiga länder på jorden är givetvis större än länder som har det ekonomiskt betydligt besvärligare. Den som fått en vacker sångröst har större krav på sig att utveckla och använda denna röst än den som fått en mindre vacker sångröst. På det politiska området innebär detta givetvis att den som har en maktposition har större krav på sig än den vanliga väljaren. På olika områden i livet har vi olika många “talenter” att förvalta, vi har samma ansvar, men olika krav på oss beroende på den talang vi har och de resurser vi har tillgång till.

De egenskaper som förknippas med förvaltaren utifrån detta synsätt är att han/hon ska vara trogen sin uppgift, gå att lita på. Han/hon ska vara klok, det vill säga använda sunda förnuftet. Klok betyder insiktsfull, omdömesgill, en som tänker och planerar, en som är eftertänksam. Men i att vara klok ingår också att ta initiativ och våga något. Det handlar således inte i första hand om formell utbildning. Förvaltaren ska ha en räkenskapsdag för ögonen. Han/hon måste ständigt räkna med att göra räkenskap för sin förvaltning, exempelvis inför sina barn och barnbarn. Ett illustrativt sätt att uttrycka detta perspektiv på miljöns område är att säga att vi människor inte ärver jorden av våra föräldrar, utan vi lånar den från våra barn.

 Stefan Attefall

Styrelseledamot Civitas

Publicerad i Tidningen Kristdemokraten

Publicerad i På djupet Taggar: