EU-tanken måste byggas vidare

Vilka svenska politiker och debattörer av idag gillar egentligen EU? Vid sidan av frihandel och den inre marknaden saknar svensk debatt en tråd av EU-entusiasm. Europas lånekris får eurons kritiker att vakna och de som uppfattar EU som universums detaljregleringsparadis excellerar i avsky för överstatlighet och byråkrati.

Till del får Europas ledare skylla sig själva för utvecklingen i synen på EU:s förträfflighet. Lånekrisen hade troligen kunnat undvikas om eurozonens regelverk för exempelvis statsfinansernas hälsa hade efterlevts och om de som struntat i reglerna drabbats av sanktioner snarare än den bortvända blickens välsignelse. Det är en tydlig kris för det politiska ledarskapet – snarare än en kris för EU som institution.

Som dagspolitik att betrakta blir det därför svårt för ett svenskt politiskt parti att ropa efter en snabb anslutning till euron. Det rimliga förhållningssättet blir då istället att uttrycka sin besvikelse och be euroländerna att återkomma när de skärpt till sig – för att be Sverige om förmånen att få ha oss med i eurosamarbetet. Ett visst mått av svenskt statsfinansiellt storhetsvansinne är dessvärre berättigat jämfört med vad en del andra presterat. Detta är dock förhoppningsvis mer av en historisk omständighet än någonting annat.

Enstaka EU-entusiastiska röster hörs nu och då. Som när Alf Svensson får tillfälle att tala om hur EU hade behövts uppfinnas om unionen inte funnits och hur Europatanken föddes och fick näring ur ruinerna av en krigshärjad kontinent.

Ur ett kristdemokratiskt perspektiv räcker nämligen inte frihandelsperspektivet för att förklara behovet av ett enat Europa. För EU:s fäder – nästan uteslutande kristdemokratiska ledare från de länder som drabbats hårdast av Andra världskriget – fanns en tydlig vilja att ge upp självständighet för att gemensamt forma något större. Den gemenskapstanke som så tydligt präglar kristdemokratins syn på hur ett samhälle ska byggas fick också prägla hur det nya Europa skulle se ut: Ge upp den suveräna statens absoluta kontroll över produktionsmedel och människors rörlighet för att ersätta det med gemensamt ansvarstagande.

Fri handel är ett medel för att nå just det målet. Den solidaritetstanke som säger att vi har ett ansvar för våra medmänniskor skulle inte få stanna vid den egna familjen, släkten, vännerna och grannskapet. Inte heller vid nationens gemenskap. I ett ideologiskt perspektiv där människovärdet står högst är också staten – eller närmare bestämt nationsgränserna – ett verktyg för att nå andra mål; rättssäkerhet, jämlikhet, säkerhet. I den värld där nationalstaterna drabbat samman på det mest fruktansvärda sätt var det uppenbart att nationalstaten inte klarade av att leverera jämlikhet och säkerhet. Snarare tvärtom. Därför behövde nationsgemenskapen kompletteras av någonting mer – dock inte ersättas och överges.

Att gemensamt ta kontroll över krigets produktionsmedel genom Kol- och stålunionen var ett naturligt första steg. Redan från start fanns dock en ambition att tvinna Europas folk allt närmare varandra. Den fria rörligheten för varor och personer – liksom byggandet av Europeiska institutioner fortsatte arbetet i denna strävan.

Mitt i det merkantila fokus som vi idag ofta får när EU:s roll diskuteras fanns det – och finns fortsatt – också ett behov av att fokusera på det vi har gemensamt av kultur och värderingar. Kulturellt utbyte och möjligheten för studenter att pröva lyckan i ett annat EU-land har varit viktiga bitar i det mjukare bygget av ett gemensamt Europa.

Existensen av en europeisk värdegemenskap ifrågasätts ofta i Sverige. Det är förstås aningslöst och kanske också ett drag av den chauvinism som ibland präglar vårt land. Att vi delar gemensamma erfarenheter är uppenbart. Det handlar å ena sidan om de gemensamma trauman som vi gått igenom i form av krig och förödelse. Men mer om det faktum att vi präglats av en gemensam etik som lett fram till, humanism, respekt för mänskliga rättigheter och strävan efter demokrati. Vi har delat en kulturell utveckling som gett upphov till barocken, rokokon, upplysningen – musik, dans, litteratur och teater. Vi har en gemensam historia av kunskapssökande, forskning och samhällsutveckling. Allt skapar det en europeisk identitet och kultur – med alla de nationella variationer som ryms däri.

Att EU bygger på gemensamma värderingar och en gemensam erfarenhet spelar fortsatt en oerhört viktig roll i att forma en fredlig och öppen kontinent. Att de Central- och Östeuropeiska stater som fått lyfta av det kommunistiska oket snabbt velat bli medlemmar av EU kan mycket väl ha haft ekonomiska orsaker – men det handlade i stor utsträckning också om att få höra till. Att få vara med i en gemenskap byggd på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Att få vara med i en krets där muren mellan öst och väst definitivt och institutionellt skulle raseras.

På så sätt är EU inget egentligt val – för eller emot. Vi är med, på samma sätt som vi är medborgare i den kommun och det land vi lever i. Vi behöver inte gilla allt som regering och myndigheter tar sig för, men alternativet att tacka nej till medborgarskapet syns främmande både i teori och praktik.

Så vem gillar egentligen EU nu för tiden? När nästa års valplattformar och manifest formas i syfte att vinna en plats i Europaparlamentet är det en lika stor demokratisk ynnest som när vi formar politiken inför ett riksdagsval. Vi frågar oss inte om det är bra eller dåligt att sitta i Sveriges riksdag. Vi frågar oss vad vi ska använda makten till – och i vilket Sverige vi vill leva.

På samma sätt som kristdemokraterna i Europa en gång i tiden bestämde sig för vad de ville ha EU till – måste en ny vision om ett kristdemokratiskt Europa formas. En vision där fredstanken och värnandet om fred, frihet och liv är den självklara basen – och där det Europa som klarat två svåra ekonomiska kriser på kort tid utan att braka ihop och få länder att sluta sig inåt eller i värsta fall agera aggressivt utåt – kan få byggas vidare.

Henrik G Ehrenberg

Vice ordförande Civitas

Publicerad i Kristdemokraten.

Publicerad i På djupet Taggar: , ,