Det territoriella försvarets tid är förbi. Åtminstone sett till en europeisk kontext och i synnerhet när det gäller Sveriges förhållanden. Med ett undantag är vårt land helt omgivet av EU-länder och Natoländer. I svensk försvarspolitisk debatt används detta ”undantag” som ett argument mot nedrustning och även för att rättfärdiga militär upprustning. Men är det rimligt att tro att ett av våra nio grannländer utgör ett hot mot oss, då Sverige är i en union med de övriga åtta och sju av dessa dessutom ingår i en militärallians som Sverige står på mycket god fot med?

Ryssland är detta undantag, det nionde grannlandet som ett antal svenska försvarspolitiker alltjämt ser som ett militärt hot. Med en högst traditionell syn på svenska militära hotbilder kan man skapa sig en sådan föreställning. Det går även att ta enskilda ryska uttalanden, politiska beslut och militärmanövrar till intäkt för denna uppfattning. Men det blir inte mer rätt för det. Den sammanlagda verklighetsbilden ger inte att Sverige har någon militär fiende i närområdet.

Vi befinner oss i ett historiskt skede. I år färdigställs den andra 1224 kilometer långa gasledningen i Östersjön som går under namnet Nord Stream. Ofta har det i mediernas rapportering hetat den ”ryska gasledningen”. Visst, ryska Gazprom äger 51 procent av aktierna i Nord Stream, men resten ägs av de ledande gas- och gasnätsföretagen i Tyskland, Frankrike och Nederländerna. Tre av de nationer som grundade EU.

Redan ett år efter att Nord Stream bilades förklarade Europaparlamentet och Europeiska Rådet att projektet är av ”europeiskt intresse”. Denna status ges till projekt som stärker marknader och ökar försörjningstryggheten. För den som kan sin historia är det inte svårt att dra en parallell till Kol- och stålunionen. Även om det inte är helt jämförbart finns det en historisk dimension i båda fallen. Fem år efter andra världskrigets slut var det inte lite djärvt av den franske utrikesministern och kristdemokraten Robert Schumann, att föreslå en union med dåvarande Västtyskland. Det var radikalt. All tidigare erfarenhet visade bara på krigshandlingar. Ta exempelvis den franska staden Strasbourg. Mellan åren 1871 och 1944 pendlade den fem gånger mellan fransk och tysk kontroll. Kriget var ständigt återkommande.

Det har gått mer än 20 år sedan Sovjetunionens upplösning. Det är fyra gånger så lång tid som Robert Schumann och Konrad Adenauer hade på sig att finna försoningens väg. Varför är det så svårt för svenska politiker närma sig Ryssland på Schumanns sätt?

Ett snabbt svar är Vladimir Putin. Under de senaste 13 åren har Putin funnits i den absoluta ledningen som premiärminister, president, premiärminister och nu åter president. Under dessa år har Putin inte visat sig vara Adenauers motsvarighet. Tvärtom. Kritiker menar dessutom att Putin är en krigshetsare och håller fram såväl Tjetjenien som Georgien. Därtill nämns gärna militärmanöver ”Zapad 2009” där ryska trupper övade på att slå tillbaka ett anfall från Polen och Litauen.

Vid en första anblick ser detta mörkt ut. Det finns ingen anledning att försvara direkta övergrepp som begåtts. Sådana ska fördömas.

Det borde vara lika självklart som att visa respekt för den oberoende och internationella rapport som den schweiziska ambassadören Heidi Tagliavini skrev om Georgienkriget på EU:s uppdrag. Tagliavini, som hade hjälp 30 militära, juridiska och historiska experter, visar i sin rapport att Georgien anföll först och att Rysslands inledande gensvar var motiverat men att det sedan gick över styr.

Sammanfattningsvis bröt båda mot internationell rätt. Tagliavinis rapport nyanserar den bild Sveriges utrikesminister Carl Bildt tecknade då han jämförde Ryssland och Putin med Nazityskland och Adolf Hitler. En osmaklig parallell med tanke på att andra världskriget kallas ”det stora fosterlandskriget” i Ryssland med anledning av att Sovjetunionen hade uppskattningsvis 20 miljoner i förluster, däribland de tre miljoner sovjetiska krigsfångar som dog i nazisternas koncentrations- och förintelseläger.

Men vad är det då med militärövningen ”Zapad 2009”? Nikolai Makarov, chef för den ryska militärstaben, var två månader före manövern tydlig med att den skulle äga rum på vitryskt territorium och att man under delvis samma period skulle ha en stor militärmanöver på rysk mark, under namnet ”Ladoga 2009”.

Kritik kom från flera Natoländer, självklart de utpekade, men även Norge reagerade. Den tyska dagstidningen ”die Welt” har tagit del av Natos underrättelserapporter av övningarna som visar att bristerna hos de ryska stridskrafterna är många och stora. Både då det kommer till utrustning och militärledning. Föråldrade system, dålig kamratanda, flygvapnet klarar endast begränsade gemensamma insatser och Ryssland förmår inte att hantera två skilda regionala konflikter samtidigt, eller en större konventionell manöver.

Natos slutsats är att Ryssland är beroende av taktiska kärnvapen i även lokala och regionala konflikter.

Var det utmärkande aggressivt av Ryssland att genomföra militärövningen, eller har Nato gjort något liknande? För drygt en månad sedan kraschade ett norskt militärflygplan i de svenska fjällen. Det deltog i den Natoledda militärövningen ”Cold Response”. Totalt var cirka 16 000 soldater från 15 länder med i denna övning. Även Sverige och Finland som står utanför Nato. På svenska försvarsmaktens hemsida klargörs att övningen hade ”ett fredsframtvingande scenario med stöd av en FN-resolution och FN-stadgans kapitel VII”. Just detta kapitel hanterar hot mot freden, fredsbrott och angreppshandlingar.

Vem var fienden i det här fallet?

Ryssland är det enda landet i regionen som inte deltog i övningen men har tydliga intressen i Arktis. Vladimir Jevsejev, expert vid Rysslands center för internationell säkerhet, menar därför att övningen ”Cold Response” skulle kunna betraktas som en provokation.

Med nämnda militära övningar kan man skapa en bild av ett dåligt klimat mellan Ryssland och dess grannländer som är medlemmar i Nato. Men motsvarade föreställning kan också framkallas genom att bland annat hänvisa till den internationella militära övningen ”Pomor 2012” som hålls i maj mellan Norge och Ryssland i Barents hav. Huvudsyftet är operativ samverkan mellan norska och ryska marinen och flygvapnet i den Arktiska regionen.

Ytterligare ett exempel i motsatt riktning är att Ryssland under en veckas tid i mitten av april i år gjorde övervakningsflygningar över Polen och Litauen. Allt inom ramen för det internationella avtalet om öppen himmel som OSSE-länderna beslutade om 1992. Flygningarnas maximala räckvidd utgör enligt tidigare planerade rutter 715 km över Litauens territorium och 1400 km över Polens territorium.

Redan nämnda gasledning mellan Ryssland och EU visar på vad som kommer att bli en allt mer integrerad marknad. Hade den ryska ledningen med Putin i spetsen varit fientligt inställd hade ett projekt som Nord Stream aldrig skapats. Och framför allt, om Ryssland hade betecknats som ett militärt hot mot EU och Nato, hade då länder i dessa förbund sålt vapen och avancerad militär teknik till Ryssland?

Den 1 februari i år påbörjades anläggningen av det första helikopterfartyget Mistral på det franska varvet i Saint-Nazaire. Ytterligare ett ska tillverkas i Frankrike och de övriga två som ingår affärsuppgörelsen kommer att byggas på Amiralvarvet i S:t Petersburg. Enligt Igor Korottjenko, ordförande för säkerhetsrådet under Rysslands försvarsministerium, är Frankrike Rysslands viktigaste partner i militärtekniskt samarbete. Fransk teknik finns för mörkerseende på ryska T-90 stridsvagnar och fransk flygelektronik används på jaktplan av typen Su-30.

Det diskuteras även en rysk licenstillverkning av det italienska pansarfordonet Iveco LMV M65. Därtill kan ryska flygvapnet kompletteras med utländska transportplan som ersätter det sovjetiska transportplanet An-26. Här nämns C-27J Spartan, ett plan som är utvecklat av italienska Alenia Aeronautica och amerikanska Lockheed Martin.

Den som tar sig tid att söka en öppen och omfattande bild får inte en svart-vit målning där en tydlig fiende framträder. Ja, Ryssland moderniserar sina stridskrafter och har anledning att göra det med tanke på bristerna. Men Ryssland gör detta med hjälp av nationer i EU och Nato. Därför kan påståendet upprepas: Sverige har ingen militär fiende i vårt närområde. Men vad ska då det svenska försvaret användas till? Detta är en grundläggande fråga för en fortsatt diskussion. En annan är om det finns något annat än det egna landets gränser som behöver värnas.

Sverige har sedan år 1956 bidragit med FN-trupp. Det är bra. Ty människovärdet känner inga gränser. Samtidigt vet vi att dagligen kränks mänskliga fri- och rättigheter. I oroshärdar och av förtryckarregimer. Men vad gör vi åt det? I dagsläget har vi svensk militär närvaro i Afghanistan, Kosovo och i farvattnen utanför Somalias kust. Och detta är rätt och bra.

Kristdemokraterna skulle vara en nyttig och avvikande röst i den försvarspolitiska debatten om mer tonvikt lades på vårt ansvar i världen och mindre på antalet stridsvagnar på Gotland. Vilken nytta fyller ett svenskt försvar – om än aldrig så bra – i en fredlig avkrok i Europa, då människor samtidigt dör under förtryck?

Marcus Jonsson

Publicerad i Kristdemokraten.