Jämställdhet i grunden en fråga för civilsamhället

När mina barns gammelfarmor Carin var tonåring ville hon vara med i jaktlaget. Skogen och jakten fascinerade henne. Pappa Albert – hängiven jägare och författare till många böcker om livet på landet – var inte säker på om det passade sig för en ung flicka. Efter konsultation med övriga män i laget var saken klar. Hon fick vara med.

Carin drömde om att bli jägmästare. Det gick dock inte för sig. Kvinnor fick inte gå utbildningen. Istället fick det bli en akademisk karriär och Carin blev landets första kvinnliga docent i skogsgenetik och ledamot av Skogs- och Lantbruksakademien.

Carins historia säger något viktigt om jämställdhet och jämlikhet. Att inte vara bunden av omgivningens förväntningar på en ung kvinna fick olika utfall. I det privata sammanhanget fick hon vara med och kunde förändra det som av hävd gällde. När det offentliga skulle vara en del av att forma framtiden, hindrades hon. Att det funnits hinder för kvinnor att förverkliga sina drömmar råder det inga tvivel om.

Ur ett personalistiskt perspektiv är det som hindrar mig att förverkliga min potential ett problem. Sådana hinder har funnits både i den privata och offentliga sfären. Politiken har en självklar uppgift att se till att lagstiftning och myndigheter behandlar alla jämlikt och att sådant som kränker och bryter ned i det privata förbjuds och beivras. Alla ska exempelvis ha lika rätt att söka en universitetsutbildning (dock inte samma sak som rätten att bli antagen) och våld i hemmet ska vara straffbart.

I takt med att kvinnor och män fått allt mer jämlika villkor har dock den politiska frågan om jämställdhet tagit sig helt nya uttryck. När politiker vill använda politiken för att exempelvis styra vem som ska vara föräldraledig eller ta hand om disken har en gräns passerats. Någonstans på gränsen till fascismen är det numera helt oproblematiskt för en liberal eller socialist att beskriva jämställdhet som politikens viktigaste mål. Inte jämlikhet.

I praktiken lyder debatten att man vill använda politiken till att förändra människors egna val, eftersom de inte stämmer överens med bilden av vad politiken vill åstadkomma. Om inte män tar ut tillräckligt mycket föräldraledighet måste ledigheten kvoteras. Istället för att anpassa lagar och regler för att möjliggöra för människor att göra självständiga val, vill man använda reglerna för att hindra självständiga val.

Det är i grunden problemet med det sätt som jämställdhetsdebatten ser ut. Den har lämnat jämlikhetsidealen långt bakom sig och ägnar sig istället åt att recensera människors privatliv och därefter föreslå mer eller mindre integritetskränkande åtgärder. I grunden hänger det förstås intimt samman med den normkritik som på bred front tagit sig in i den politiska debatten. Är du man och kvinna förväntas du att bryta med det du ser som egna och kanske självklara val, eftersom dessa är en del av en förkastlig norm.

Det är ju dock inte normen – utan hinder och förakt för den som vill bryta normen som är problemet. I själva verket är normkritiken kontraproduktiv. Den som vill åstadkomma högre grad av jämställdhet och ser normer och strukturer som huvudproblemet avhänder den enskilde personen möjligheten att göra något åt saken. I den mån man nu vill göra något åt saken. Istället är vi alla offer. Exemplets Carin hade aldrig fått chansen att vara med i jaktlaget om hon satt sig ned och väntat på att riksdagen skulle förbjuda jaktlag att exkludera kvinnor. Någon sådan lag finns fortfarande inte – 85 år senare.

Jämlikheten ökade när det blev möjligt för kvinnor att bli jägmästare. Det var en politisk uppgift att åstadkomma. Men jämställdhet i den privata sfären är just en privat uppgift. Jämställdhet i hemmet uppstår när två personer är nöjda med den arbetsfördelning man kommit överens om och den relation man bygger. Vad denna jämställdhet i praktiken innehåller låter sig inte definieras av procentsatser och statistik över föräldraledighetsuttag och tid framför diskhon.

Den som är missnöjd med sin relation måste – utan uppenbara undantag – själv ta ansvar för att förbättra den. Den som väntar på att politikerna ska lagstifta kommer att missa möjligheten att vara nöjd i sin relation. Politiken hänger helt enkelt inte med – och ska så inte heller göra.

Jämställdhet är i grunden en fråga för civila samhället. Det är där debatten om arbetsfördelning mellan föräldrar, unga killars yrkesval eller tjejers engagemang i idrotten hör hemma. I första hand.

Frågan om jämlikhet – om de villkor som samhället skapar, vare sig du är man, kvinna, funktionshindrad eller etnisk svensk – är däremot en fråga där politiken har både skyldighet och möjlighet att agera. Medlet är dock i första hand rättighetslagstiftning, antidiskrimineringslagstiftning och en offentlig personalpolitik värd namnet. Inte kvotering av vare sig föräldraförsäkring eller bolagsstyrelser.

Kvinnor och män skiljer sig biologiskt från varandra. Frågan är i vilka sammanhang det skulle ha politisk relevans? Svaret är nästan aldrig. Lagar ska inte diskriminera kvinnor från att vara poliser, militärer eller beslutsfattare. De ska inte heller diskriminera män från att vara förskollärare, sjuksköterska eller bibliotekarie.

Detsamma gäller också din egen bild av vad det innebär att vara man eller kvinna. Politiken ska inte beröva dig något som för många är en viktig del av identiteten och politiken ska inte försöka styra dina högst privata val, även om detta val råkar ligga i linje med en majoritet av dina könsbröder- och systrars val. Olikhet är bra. Ojämlikhet av ondo.

Henrik G Ehrenberg

Publicerad under vinjetten På djupet i Kristdemokraten

Publicerad i På djupet Taggar: , , , , , ,