Materialistisk människosyn och nyttoetik duger inte som grund för samhället

I maj 1945 låg Tyskland i ruiner. Världens kanske mäktigaste och mest aggressiva militärmakt var nu slaget i spillor. Konrad Adenauer hade tidigare varit förste borgmästare i Köln under åren 1917-1933 men avsatts och fängslats av nazisterna efter deras maktövertagande. Nu återinsattes han av det amerikanska militärkommandot som ”Oberbürgermeister” i Köln. När Förbundsrepubliken Tyskland skapades blev han dess förste förbundskansler den 15 september 1949. Adenauer berättar i sina memoarer hur han kunde känna kylan mot honom som tysk vid internationella konferenser efter fredsslutet. För många från andra länder blev det en tankeställare när Adenauer kunde berätta att även han, som tysk och kristen, hade trakasserats, förföljts och fängslats av nazisterna

I sina memoarer ger Adenauer en skarpsinnig analys av hur det hade kunnat gå så illa med Tyskland.[1] Adenauer identifierade ett avgörande skäl i den filosofiska materialismen. Med den som utgångspunkt hade såväl kommunismen som nazismen men även Weimarrepublikens kapitalism reducerat människan till blott en utbytbar kugge i samhällsmaskineriet. Den enskilda människans betraktades bara som en liten del i ett kollektiv, nationen, partiet, klassen etc. Respekten för hennes unika värde undergrävdes. Tyskland behövde ett brett kristdemokratiskt parti som kunde etablera en kristen människosyn och etik som orienterande raster för politiken.

Enligt Aristoteles är politik i realiteten att tillämpa etik i samhällslivet. En hållbar sådan etisk grund finns i den kristna människosynen och etiken. Rötterna är judiska, innehållet är ”kristet”, men det är inte nödvändigtvis exklusivt i alla sina delar. Mycket av substansen kan kopplas till människans väsen eller natur och kallas för naturrätt, men denna etik har kodifierats på ett unikt sätt i den kristna idétraditionen. Med den kristna människosynen fastläggs grunden att alla människor under hela sin existens har samma absoluta och oskattbara värde, eftersom hon är skapad till Guds avbild. Etiken är inte en social konstruktion. Den uppfinns inte. Den upptäcks. Det finns således objektiva värden. Vissa handlingar och politiska beslut är etiskt riktiga och andra är felaktiga. Även när verkligheten är komplex lever vi inte i ett moraliskt vakuum. När den etiska problematiken i svåra och ibland även moraliskt känsliga frågor tas på allvar och diskuteras pekar det desto mer mot etikens betydelse för all politik.

FN hävdar i sin deklaration om de mänskliga rättigheterna att grunden för dessa är det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet. Deklarationen är den kristna människosynens och naturrättens tydligaste manifestation under 1900-talet, och den sattes på pränt efter att den materialistiska människosynens politik visat sig leda till fördärv. Rent historiskt har denna etik med universellt giltiga värden således legat till grund för västerländsk lagstiftning och rättsmedvetande. För kristdemokraterna gällde det dubbla kärleksbudet också i politiken. Mot klasskamp ställdes nu försoning. Mot rashygien ställdes alla människors lika och oskattbara värde.

Nazisterna kom till makten genom demokratiska val. Det dröjde dock inte länge förrän de införde diktatur. I vår tid vill partier och enskilda ofta ha makt för maktens egen skull. De saknar politisk riktning och visioner. Men den politiker som kämpar för alla människors absoluta och okränkbara värde, kämpar för rätt och rättfärdighet. Vår tids postmoderna tolerans leder egentligen inte till mycket annat än likgiltighet inför orättfärdighet och sociala orättvisor. I Sverige har inget annat politiskt parti än kristdemokraterna tydligt förklarat vilken människosyn och etik de vill arbeta utifrån. Ändå är det avgörande för all politik. Kristdemokratisk politisk filosofi utgår från den kristna människosynen och etiken. Det är kristdemokratins differentia specifika. Det är kristdemokratins etiska raster för politiken. Nu när kristdemokraternas Europapolitiska program har tagits, är det ett historiskt tillfälle att på nytt lyfta fram den kristna människosynen och etiken som oundgängliga utgångspunkter för politiken. Behovet var glasklart efter andra världskriget, men det är lika viktigt idag. De Europeiska gemenskaperna föddes efter andra världskriget, för att knyta medlemsländerna ekonomiskt så tätt samman att det inte skulle kunna gå att starta krig igen. Den gemensamma grunden blev den kristna och naturrättsliga grunden för människovärde och etik. Det förslag till Europapolitisk program, som nu ligger på bordet knyter tydligt an till denna grund. Det handlar inte om att slå sig för bröstet. Det handlar om att erkänna att en materialistisk människosyn och en nyttoetik inte duger som en grund för vårt gemensamma samhällsprojekt.

Per Landgren

Publicerad i Kristdemokraten.



[1] Konrad Adenauer, Erinnerungen 1945-1953 (Stuttgart, 1965) 43-54.

Publicerad i På djupet Taggar: , , , , , , , ,