Makt eller rätt?

Västerlandets politiska idéhistoria sedan renässansen visar två tydliga huvudfåror. Den ena är viljan till makt och den andra är viljan till rätt. Den italienske humanisten Machiavelli (1469-1527) är den tydligaste exponenten för att makt avgör och begränsar rätten. Den holländske humanisten Erasmus (1466-1536) var den tydligaste exponenten för att rätten avgör och begränsar makten. Båda skrev en Furstespegel, en skrift i en litterär politisk genre av moralfilosofisk och teologisk undervisning för en blivande furste.

Med Fursten från 1513 skrev Machiavelli en sådan handledning för envåldshärskaren. Arbetet är känt just för att det avvek från den kristna undervisningen. Machiavelli hämtade inspiration från antikens historiska källor och han ville skilja den kristna etiken från politiken. Oreglerad maktutövning, lögner, löftesbrott och lönnmord rättfärdigas av att vinna och behålla makten. En förutsättning för maktinnehavet är dock att fursten håller sig populär. En logisk konsekvens blev Friedrich Nietzsches (1844-1900) samhällsanalys och värdenihilismen, där maktanspråk förutsätts bakom handlingar av såväl politisk som religiös natur. I Nietzsches dekonstruktion speglar kristen etik svaghet. Någon allmänt accepterad etisk måttstock finns inte. Det rätta ses som en social konstruktion och avgörs av vad som känns rätt. Makten söks för sin egen skull och politik urartar till konsten att vinna eller behålla makten.

De furstespeglar som utgår från etiken i Nya testamentet utgör en rik idéhistorisk källa, men jämfört med Machiavelli är den nästan helt förbisedd. En lång rad arbeten contra Machiavellum förordade att fursten var underställd en given rätt och måste handla rättfärdigt till gagn för det gemensamma goda, bonum commune. All överhet var ytterst underställd en god och rättvis Gud. Erasmus, förmodligen samtidens mest inflytelserike humanist, publicerade sin Institutio Principis Christiani, den kristne furstens undervisning, år 1515. Det är osäkert om han kände till Machiavellis arbete, då det endast cirkulerade bland humanister som manuskript, innan det trycktes år 1532. För Erasmus var Salomo det stora föredömet som jordisk konung, men den kristna etiken skulle styra fursten, även när impopulära beslut måste fattas.

Fortfarande trycks och läses Machiavellis Fursten, men få känner till den rika tradition av furstespeglar som fanns långt före den italienske realpolitikern. Machiavelli hävdas ofta vara en realist. Motståndare anses naiva och idealistiska. Men i grund och botten handlar det om livsåskådning och etisk grund för politiken. Politik går tillbaka på etik. Etik handlar om värden, karaktär och dygd inför varje tanke och handling. Söks makt för att utöva makt eller för att skipa rätt? Är kommuner, regioner, stater, EU och FN enbart arenor för maktutövning eller för grundläggande värden och mänskliga rättigheter?

Det finns en konflikt mellan företrädare för dessa två inriktningar. Det finns också en frestelse för varje politiker att överge etik och ideologiska principer, om makt och resultat kan vinnas på något annat sätt. Trycket är ibland hårt att ändra åsikter för att vinna makt. Men där rätten och rationellt grundad övertygelse försvagas för maktens skull, där krymper också utrymmet för integritet och civilkurage. Förnekas etikens existens försvinner också skälen att rationellt pröva moralfilosofiska argument. Allt beror då av känslor och tyckande. En enfaldig åsiktsdiktatur hotar, vilket inte minst de mediala reaktionerna på den senaste regeringsombildningen visar.

Per Landgren, Fil.dr.

Styrelseledamot i Civitas

Publicerad i Kristdemokraten

Publicerad i På djupet Taggar: , , ,

Socialt kapital gynnar klassresan

Jag har tillbringat fem av sommarens veckor på USA:s östkust och rest både på landsbygden och till städerna. Det har fått mig att reflektera över både det som är så lika och det som skiljer så mycket mellan Sverige och det stora landet i väster. Jag tyckte mig så lätt kunna se de klasskillnader som finns där, och funderade över om de är ett resultat av politik och ideal eller om de är en förutsättning för det amerikanska samhället som det ser ut idag.

En kväll när jag slog på tv:n hamnade jag mitt i en CNN-debatt med anledning av en studie om ”Social and economic mobility”. Enligt programledaren är amerikanska politiker både till höger och vänster överens om att den sociala och ekonomiska rörligheten (uppåt) har minskat och att det är ett problem. Det har blivit svårare att förverkliga den amerikanska drömmen – det är inte så att vem som helst, oavsett bakgrund kan påverka sin situation och nå framgång. Utifrån en studie som forskare vid Harvard University och University of California Berkely gjort debatterades vad detta beror på.

Forskarna kunde visa i vilka delstater och städer som det var svårast att röra sig uppåt. Sedan gjorde man jämförelser med de platser där det var lättast att ta sig ur fattigdom, för att försöka hitta faktorer som påverkar hur lätt eller svårt det är att klättra uppåt på inkomststegen. De kom fram till tre viktiga faktorer till varför den ekonomiska mobiliteten varierar i USA.

  • Socialt kapital, som man definierade som starka familjer och ett brett civilsamhälle, varierar i olika städer. Stort socialt kapital gynnar mobilitet.
  • Städernas utseende påverkar också. Hög segregation hämmar mobilitet, kanske av så enkla anledningar att det är svårare att ta sig dit jobben finns och att skolor och samhällsservice ofta är sämre i socialt utsatta områden.
  • Offentlig sektor, hur mycket man satsar på skola och hälsovård för barn i fattiga familjer är ytterligare en faktor som påverkar människors chanser att lyckas.

När jag landat på Arlanda och var på väg hem i taxin pekade chauffören ut området där han och hans fru bor i en tvåa. Han oroar sig för hyreshöjningen som ska komma när huset renoveras. Jag började då fundera på vad jag skulle se om jag rörde mig i Sverige som turist, med samma ögon som jag granskat USA. Vilka klasskillnader och vilken segregation skulle jag se. Jag vet ju att den finns där, men har jag tagit den till mig – hur stor är bjälken i mitt eget öga.

Om vi menar att alla människor har samma värde och att vi har ett ansvar för att människovärdet inte kränks så har vi också ett ansvar för att försöka bidra till att våra medmänniskor får möjligheten till ett värdigt liv. ”Hur lätt är det att vara sin egen lyckas smed i vårt samhälle?” är en fråga vi borde ställa oss och som borde debatteras också i tv-program här i Sverige.

I den amerikanska tv-debatten gjordes referenser till de nordiska länderna och till Kanada som anses ha en högre social och ekonomisk mobilitet och där de offentliga utgifterna för skola och hälsovård är större. Debatten kom i stor utsträckning att handla om just offentliga satsningar. Någon hävdade att det var den faktor som var lättast att påverka och då är det ju naturligt att börja där. Gott så, alla barn har rätt till en schysst skola och en god hälso- och sjukvård och här finns att göra i de flesta samhällen, även i vårt land.

Delar av problemen som boendesegregering ger upphov till kan ju bekämpas med satsningar på skola, infrastruktur mm. Men segregation har också med bristande gemenskap att göra. Även ”socialt kapital” har med gemenskap att göra. ”Hur ökar vi gemenskapen, samhörigheten i samhället?” är dock en svår fråga. Det är svårare att åtgärda genom ökade anslag i budgeten.

När jag varit med och firat den amerikanska nationaldagen, 4 juli, har jag fascinerats över hur firandet engagerar som gott som alla amerikaner och hur nästan alla, även grupper som av allt att döma kommer att ha svårt att förverkliga den amerikanska drömmen, är stolta över att bo i ett ”land of opportunities”, i ett land med möjligheter. Här skapas en slags gemenskap.

Det är dock inte svårt att se sprickor i gemenskapen. Låt mig ta ett exempel. Genom otaliga säkerhetskontroller blir man påmind om den rädsla som finns och det hot man upplever mot den amerikanska livsstilen. En misstänksamhet mot ”dom” breder ut sig. Vilka sprickor har vi att se upp med i vårt land? Vilka är ”vi” och vilka är ”dom” här hemma?

Socialt kapital kan definieras som de materiella och immateriella resurser en person har tillgång till tack vare sina relationer och nätverk där det finns ömsesidigt förtroende och erkännande. Stort socialt kapital gör människor trygga och kan hjälpa dem förverkliga sina ambitioner. Det säger sig självt att där det finns ett ”vi” och ett ”dom” bryts det sociala kapitalet ned. Där gemenskapen och det sociala kapitalet minskar ökar segregationen och så riskerar vi en ond spiral.

Vi har alla ett ansvar att bidra till en god spiral, som föräldrar, grannar, föreningsaktiva, arbetskamrater, chefer och som politiker. Om vi lyckas skapa ett samhälle där tilliten ökar, människor bygger relationer och nätverk och gemenskapen är öppen, kommer ansvaret för våra medmänniskor kännas naturligt och förutsättningarna för att bekämpa segregation vara bättre. Då skapas också förutsättningar för var och en att lyckas i strävan mot sina drömmar.

Helena Höij

Publicerad i Kristdemokraten.

Publicerad i På djupet Taggar: , , ,

Makt och värde

Det finns en historia som är sann och som jag tycker om att berätta. Den handlar om en man som låg på en hospiceklinik. Han hade inte så många veckor eller dagar kvar av sitt liv, men skulle få komma hem på permission över helgen. Inför detta kommer två välmenande sjuksköterskor in i rummet hos honom och säger; Nu skall vi ha vårdplanering.

Mannen som är stor och lång har fått ganska mycket smärtstillande medicin och har därför lite långsam reaktion, reser sig sakta upp i sängen och focuserar på de två kvinnorna. Det hör till saken att han hela livet varit van att bestämma både över sig själv och de verksamheter han varit chef för. Med stadig blick säger han bestämt; I det mötet är det väl jag som skall vara ordförande. Det blev ingen vårdplanering, det ordnade sig ändå.

För mig som kristdemokrat är det några aspekter som hänger ihop med denna alldeles sanna historia och som jag vill ta upp. Jag har inte sanningen men eftersom jag tycker att både vårt parti och hela alliansen hoppar över frågorna alldeles för mycket vill jag säga något.

Den första frågan är; Hurdan är människan, är hon stark eller svag eller kanske bådadera? All politik går att härleda till svaret på den frågan. Även om vi inte så ofta gör det i verkligheten så kan det finnas goda skäl att göra det just nu, om ett år är det val.

I ett sunt samhälle finns det en naturlig balans mellan civilsamhälle, inte bara som resultatet av organisationer utan som ett resultat av enskilda individer, företagande på olika sätt och en stat. Den som vill läsa en tänkare på området rekommenderar jag att ta sig an Hans Zetterbergs böcker i ämnet. För att denna tankefigur skall fungera krävs att vi förstår skillnaden mellan de tre delarna och förmår särskilja deras uppgift. Ibland hör man politiker, även bland våra egna led, förväxla begreppen stat och samhälle. Kanske är det inte konstigt. Vi har genom socialdemokratisk försorg förts in i ett tankemönster som många oreflekterat anammar. En idé om att staten står över allting, kan allting och gör allting bäst. En så renodlad socialistisk tanke kan knappast uppvisas någon annanstans.

Människans plats och kapacitet i dessa sfärer är ganska lätt att se utom i den som handlar om staten. I näringslivet är det människor som vill skapa något utifrån en idé om vad som kan vara utvecklande, nytt och lönsamt. Allt företagande har människor med idéer och innovationskraft som med hårt arbete skapar både socialt och materiellt välstånd. En del misslyckas medan andra lyckas. Samma sak råder i civilsamhället både i den minsta enheten, familjen, såväl som i större gemenskaper och sammanhang. Människor använder sin kapacitet i form av fantasi, engagemang, lust, glädje och ansvarstagande. Likväl som i näringslivet är det i denna sfär tydligt hur enskilda människor uträttar stordåd, oftast i gemenskap med andra. Vardagen innehåller misslyckanden men oftast är det förbluffande hur starka och kraftfulla människor är. Ett signum för denna sfär är initiativrikedom, styrka, ansvarstagande och empati. En positiv människosyn är lätt att belägga i dessa bägge sfärer.

Svårare blir det när vi kommer till den tredje sfären. Staten. Här samlas, inte så konstigt med tanke på ett socialistiskt betraktelsesätt, en paternalistiskt överförmyndarpolitik som slår undan benen på varje människas egen förmåga och kapacitet. Sättet att genomföra detta är att till en början gruppindela befolkningen i s k svaga grupper. Här hittar vi gamla människor, kvinnor, handikappade, invandrare, olika diagnosgrupper etc.  Det är ett försåtligt och snudd på djävulskt sätt att omyndigförklara. Den som tillhör den ”svaga gruppen” måste ju utsättas för ”hjälppåtravenpolitik” påhittad av en social ingenjör eller klåfingrig politiker. Som anhängare av Kristdemokratiska idéer borde vi inse det enkla att det är mycket större skillnad mellan människor än mellan påhittade grupper. Gruppindelningen blir ett sätt att förenkla för att slippa se sanningen. Människor är unika och så oerhört olika. Kvotering till bolagsstyrelser är ett bra exempel. Gruppen kvinnor är så svag att det behövs lite ”hjälppåtravenpolitik” i form av lagstiftning eftersom det väl inte får anses troligt att kvinnor av egen kraft kan komma dit på egna meriter. Med en Kristdemokratisk människosyn borde sådant vara uteslutet.

Hela institutet med biståndshandläggare inom socialtjänsten är exempel på samma besynnerliga människosyn. Väldigt få av oss har träffat på människor som i valet mellan att klara sig själv och överkonsumera statlig hjälp väljer det senare. Den mänskliga värdigheten innehåller en stark vilja till autonomi. Ändå präglas mycket av vårt tänkande inom kommun och landstingsverksamhet av misstanken mot människor egen förmåga. Sjukvården i Sverige har kanske misslyckats mest i detta avseende. All forskning visar att vi som människor och patienter är ”professorer på våra egna sjukdomar”, något sjukvården nästan helt ignorerar. Om vi skulle kunna lansera en politik som tar individens förmåga och ansvar i bruk inom sjukvården så skulle många  skattehöjningar inom landstingen kunna uteslutas.

Någon har sagt att vår tid vet vad allting kostar, men väldigt få inser sakers värde. Inom den svenska sjukvårdsdiskussionen handlar allt om möjligheten att kunna komma i kontakt med sjukvården. Det finns t o m beskrivet som ett pris, ”kömiljarden”. När Bernard Tyson, koncernchef för Kaiser Permanente, talar om sin sjukvårdsorganisation som är lika stor som Sveriges alla landsting tillsammans förklarar han att de ser det som ett misslyckande varje gång en person måste besöka sjukvården. Uppgiften är ju att hålla människor friska och vid god hälsa. Ett annat sätt att se på värdet av hälso-och sjukvård.

Till sist några rader om makt. För ett parti där individen är viktig och där friheten att utforma sitt liv efter egna behov och förutsättningar är ännu viktigare borde det vara självklart att inför valet 2014 hela tiden ställa sig frågan; De politiska förslag vi nu kommer med, gynnar de individens utökade makt eller är det det politiska systemet, den offentliga makten eller något särintresse som än en gång stärker sin position?

Thorbjörn Larsson

Publicerad i Kristdemokraten.

Publicerad i På djupet Taggar: , , , ,

Gemensamma värden kräver gemensamma mötesplatser

Mycket i den allmänna debatten om samhällets värdegemenskap känner jag igen från forskningen om organisationskultur. Den tidiga forskningen om organisationskultur utgick från insikten om hur viktigt det är med kärnvärden och kulturella uttryck. Människors handlande bestäms inte bara av vad som står i formella måldokument och arbetsbeskrivningar utan i hög grad av gemensamma föreställningar om vad som är viktigt och oviktig, hur världen är beskaffad och vad organisationen bör ägna sig åt. En företagsledning som vill satsa på att utveckla nya produkter och marknader får exempelvis problem om de anställda innerst inne är övertygade om att vi lever i en osäker värld där det gäller att följa beprövad erfarenhet och att undvika onödigt risktagande.

Den tidiga forskningen om organisationskultur präglades också av en insikt om att ledarskap har en symbolisk dimension.  En företagsledning som vill stimulera innovation behöver exempelvis belöna personer och grupper som experimenterar och testar nya lösningar, även om de råkar göra ett och annat misstag när de prövar sig fram. Belöningarna kan gärna ges offentligt, så att alla märker att i det här företaget uppskattas verkligen nyskapande.

Den fortsatta forskningen om organisationskultur har präglats av en insikt om att en organisation vanligen inte har enda kultur utan en mångfald av föränderliga föreställningar och subkulturer som är svåra att styra. Olika avdelningar eller yrkesgrupper utvecklar egna övertygelser, ibland i opposition mot andra avdelningar eller grupper i organisationen.

Klumpiga försök att styra en organisationskultur kan väcka skepsis och motstånd, i synnerhet om de uppfattas som manipulativa eller inkonsekventa. Ett klassiskt exempel är en VD som hela tiden försäkrar att ”personalen är vår främsta resurs” och sedan fattar beslut om personalnedskärningar. Organisationsledningen påverkar kulturen inte så mycket genom vad den säger som genom vad den gör. Människor i organisationen läser hela tiden av vad cheferna ägnar sin tid och beslutskraft åt och drar sina egna slutsatser. Handlingar väger tyngre än ord. Olika människor i en organisation uppfattar dessutom samma skeende på olika sätt. Det växer fram olika tolkningar av vad cheferna sagt och gjort, av vilken situation organisationen befinner sig i och hur den borde agera.

När det gäller samhällets värdegemenskap har det på senare tid vuxit fram en insikt om att ett samhälle inte bara styrs av formella lagar och regler. Allt fler håller med om att det är viktigt att det finns vissa grundläggande värden som medborgarna erkänner och respekterar. Men det finns fortfarande en viss yrvakenhet när det gäller den mångfald av tolkningar och övertygelser som oundvikligen uppstår i ett fritt samhälle.

Politiker är ofta medvetna om de symboliska dimensionerna av vad de säger och gör. Men många politiker och kommentatorer verkar ändå ha en naiv tilltro till att det går att styra värderingar med formella beslut. De tycks tro att om man bara inskärper vissa värderingar tillräckligt tydligt i formella dokument och beslutsprocesser så kommer människor att övertygas. Till exempel tror en del att det går att främja gemensamma värderingar genom att låta nya medborgare genomgå skriftliga tester.

Enligt min uppfattning kan politiker gärna vara tydliga med sina egna värderingar och övertygelser, men de kan inte kräva att andra ska hålla med dem. I stället för att avkräva formell uppslutning kring uttalade värderingar bör de inrikta sig på att skapa förutsättningar för människor att utveckla gemensamma uppfattningar i praktiken.

Värderingar bildas i vardaglig samvaro med andra människor. Om olika grupper i samhället ska utveckla gemensamma värderingar kring grundläggande frågor som demokrati, rättvisa och alla människors lika värde behöver det finnas kontaktytor där grupperna möts. Dessutom finns det många frågor där vi inte alls behöver tycka likadant utan där det snarare gäller att visa respekt för andras uppfattningar. En sådan praktisk tolerans kan vi bara utveckla om vi träffar och lär oss att komma överens med människor som inte är precis som vi själva.

Det är alltså viktigt att det finns mötesplatser i samhället där människor med olika socialt, ekonomisk och kulturellt ursprung får vardaglig kontakt med varandra. Annars är risken att vi utvecklar parallella gemenskapet med skilda världsbilder och får allt svårare att förstå och komma överens med dem som tillhör en annan gemenskap.

Sådana möten sker redan hela tiden – i skolor, på arbetsplatser och i ideella föreningar. Men det finns också en betydande segregation som gör att det behövs fler gränsöverskridande mötesplatser. I min utredning för Framidskommissionen om framtida utmaningar för sammanhållning och rättvisa pekar jag ut detta som en central utmaning. Det är en utmaning inte minst för det civila samhället, som kan göra en stor och avgörande skillnad genom att skapa nya sammanhang där människor med olika bakgrund möts och samverkar.

Charlotta Levay

Publicerad i Kristdemokraten

Publicerad i På djupet Taggar: , ,

EU-tanken måste byggas vidare

Vilka svenska politiker och debattörer av idag gillar egentligen EU? Vid sidan av frihandel och den inre marknaden saknar svensk debatt en tråd av EU-entusiasm. Europas lånekris får eurons kritiker att vakna och de som uppfattar EU som universums detaljregleringsparadis excellerar i avsky för överstatlighet och byråkrati.

Till del får Europas ledare skylla sig själva för utvecklingen i synen på EU:s förträfflighet. Lånekrisen hade troligen kunnat undvikas om eurozonens regelverk för exempelvis statsfinansernas hälsa hade efterlevts och om de som struntat i reglerna drabbats av sanktioner snarare än den bortvända blickens välsignelse. Det är en tydlig kris för det politiska ledarskapet – snarare än en kris för EU som institution.

Som dagspolitik att betrakta blir det därför svårt för ett svenskt politiskt parti att ropa efter en snabb anslutning till euron. Det rimliga förhållningssättet blir då istället att uttrycka sin besvikelse och be euroländerna att återkomma när de skärpt till sig – för att be Sverige om förmånen att få ha oss med i eurosamarbetet. Ett visst mått av svenskt statsfinansiellt storhetsvansinne är dessvärre berättigat jämfört med vad en del andra presterat. Detta är dock förhoppningsvis mer av en historisk omständighet än någonting annat.

Enstaka EU-entusiastiska röster hörs nu och då. Som när Alf Svensson får tillfälle att tala om hur EU hade behövts uppfinnas om unionen inte funnits och hur Europatanken föddes och fick näring ur ruinerna av en krigshärjad kontinent.

Ur ett kristdemokratiskt perspektiv räcker nämligen inte frihandelsperspektivet för att förklara behovet av ett enat Europa. För EU:s fäder – nästan uteslutande kristdemokratiska ledare från de länder som drabbats hårdast av Andra världskriget – fanns en tydlig vilja att ge upp självständighet för att gemensamt forma något större. Den gemenskapstanke som så tydligt präglar kristdemokratins syn på hur ett samhälle ska byggas fick också prägla hur det nya Europa skulle se ut: Ge upp den suveräna statens absoluta kontroll över produktionsmedel och människors rörlighet för att ersätta det med gemensamt ansvarstagande.

Fri handel är ett medel för att nå just det målet. Den solidaritetstanke som säger att vi har ett ansvar för våra medmänniskor skulle inte få stanna vid den egna familjen, släkten, vännerna och grannskapet. Inte heller vid nationens gemenskap. I ett ideologiskt perspektiv där människovärdet står högst är också staten – eller närmare bestämt nationsgränserna – ett verktyg för att nå andra mål; rättssäkerhet, jämlikhet, säkerhet. I den värld där nationalstaterna drabbat samman på det mest fruktansvärda sätt var det uppenbart att nationalstaten inte klarade av att leverera jämlikhet och säkerhet. Snarare tvärtom. Därför behövde nationsgemenskapen kompletteras av någonting mer – dock inte ersättas och överges.

Att gemensamt ta kontroll över krigets produktionsmedel genom Kol- och stålunionen var ett naturligt första steg. Redan från start fanns dock en ambition att tvinna Europas folk allt närmare varandra. Den fria rörligheten för varor och personer – liksom byggandet av Europeiska institutioner fortsatte arbetet i denna strävan.

Mitt i det merkantila fokus som vi idag ofta får när EU:s roll diskuteras fanns det – och finns fortsatt – också ett behov av att fokusera på det vi har gemensamt av kultur och värderingar. Kulturellt utbyte och möjligheten för studenter att pröva lyckan i ett annat EU-land har varit viktiga bitar i det mjukare bygget av ett gemensamt Europa.

Existensen av en europeisk värdegemenskap ifrågasätts ofta i Sverige. Det är förstås aningslöst och kanske också ett drag av den chauvinism som ibland präglar vårt land. Att vi delar gemensamma erfarenheter är uppenbart. Det handlar å ena sidan om de gemensamma trauman som vi gått igenom i form av krig och förödelse. Men mer om det faktum att vi präglats av en gemensam etik som lett fram till, humanism, respekt för mänskliga rättigheter och strävan efter demokrati. Vi har delat en kulturell utveckling som gett upphov till barocken, rokokon, upplysningen – musik, dans, litteratur och teater. Vi har en gemensam historia av kunskapssökande, forskning och samhällsutveckling. Allt skapar det en europeisk identitet och kultur – med alla de nationella variationer som ryms däri.

Att EU bygger på gemensamma värderingar och en gemensam erfarenhet spelar fortsatt en oerhört viktig roll i att forma en fredlig och öppen kontinent. Att de Central- och Östeuropeiska stater som fått lyfta av det kommunistiska oket snabbt velat bli medlemmar av EU kan mycket väl ha haft ekonomiska orsaker – men det handlade i stor utsträckning också om att få höra till. Att få vara med i en gemenskap byggd på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Att få vara med i en krets där muren mellan öst och väst definitivt och institutionellt skulle raseras.

På så sätt är EU inget egentligt val – för eller emot. Vi är med, på samma sätt som vi är medborgare i den kommun och det land vi lever i. Vi behöver inte gilla allt som regering och myndigheter tar sig för, men alternativet att tacka nej till medborgarskapet syns främmande både i teori och praktik.

Så vem gillar egentligen EU nu för tiden? När nästa års valplattformar och manifest formas i syfte att vinna en plats i Europaparlamentet är det en lika stor demokratisk ynnest som när vi formar politiken inför ett riksdagsval. Vi frågar oss inte om det är bra eller dåligt att sitta i Sveriges riksdag. Vi frågar oss vad vi ska använda makten till – och i vilket Sverige vi vill leva.

På samma sätt som kristdemokraterna i Europa en gång i tiden bestämde sig för vad de ville ha EU till – måste en ny vision om ett kristdemokratiskt Europa formas. En vision där fredstanken och värnandet om fred, frihet och liv är den självklara basen – och där det Europa som klarat två svåra ekonomiska kriser på kort tid utan att braka ihop och få länder att sluta sig inåt eller i värsta fall agera aggressivt utåt – kan få byggas vidare.

Henrik G Ehrenberg

Vice ordförande Civitas

Publicerad i Kristdemokraten.

Publicerad i På djupet Taggar: , ,

Fel i hemsidans formulär

Vi har dessvärre upptäckt ett fel i hemsidans formulär. Detta har inneburit att du som under de senaste månaderna anmält dig som medlem i Civitas vänner eller beställt någon av våra skrifter via vår hemsida inte har fått din beställning registrerad.

Vi ber tusen gånger om ursäkt och ber ödmjukt om överseende – och att du gör din anmälan eller beställning på nytt.

Publicerad i Nyheter

Det centrala i att ta ansvar

Vi har haft en spännande idédebatt i Sverige under senare tid, inte minst mot bakgrund av Centerpartiets nya idéprogram. Men det som kanske inte kommit fram i debatten om månggifte och hur platt skatten ska vara är grunden för att tycka det man tycker. Vari hämtar ett parti sin inspiration? Varför tycker ett parti som den gör?

Det personliga ansvaret och hur man tar ansvar för miljön och de resurser i övrigt som finns runt om oss är centralt i kristdemokratin. Men alltför lite diskuterar vi filosofin bakom exempelvis miljöpolitiken.

Så låt oss göra ett försök: Den kristna personalistiska människosynen betonar människans personliga ansvar för sig själv och sin omgivning. Människan är en moralisk varelse som har herravälde över sina handlingar och är ansvarig för dem. Vi är således inga viljelösa varelser utan kontroll över våra liv. Detta är en för­utsättning som ligger nedlagd i varje människa, därför att hon är just människa. Sedan hör det till saken att människan måste nå en viss mognad (jämför en baby med en vuxen människa) för att kunna ta detta fulla ansvar. Detta leder till att människan är insatt i ett ansvarsförhållande till sin nästa och till världen.

Om nu människan är en ansvarig person, och inte som djuren instinktsstyrda, kan hon hållas ansvarig för sina handlingar. Samtidigt vet vi att människan är ofullkomlig och ständigt kommer till korta. Men hon strävar ständigt efter att komma vidare, att utveckla sin person. Och en del av denna process är att ta ansvar för sitt och sina medmänniskors liv.

Ansvarighetsfrågan har följt mänskligheten som realitet och idé, den återfinns i religioner som kristendomen och islam. Det är du som har ansvar för ditt liv och dina handlingar, inför någon eller något. De flesta inser också att livet blir drägligare om man uppträder med ansvar för sina handlingar. Den gyllene regeln är det därför lätt att vinna gehör för – åtminstone i teorin: det du vill att människor ska göra dig skall du också göra dem.

I den skandinaviska och holländska kristdemokratiska traditionen har begreppet förvaltarskap använts för att tydliggöra detta ansvarstagande, och för att visa på dess dimension när det gäller att ta ansvar för miljö, naturresurser och ekonomiska resuser, förutom ansvaret för sig själv och sina medmänniskor.

Hur definieras då begreppet förvaltarskap? Definitionen i den svenska Nationalencyklopedin är ”Person som i annans ställe sköter en viss verksamhet”. Notera perspektivet! Det handlar om att ha tillgångar till låns. Person som i annans ställe sköter viss verksamhet. Förvaltarskapsprincipen sätter förvaltarens attityd och avsikt i centrum. Det personliga ägandet är i sig viktigt, och det är givetvis en skillnad mellan att förvalta min enskilda egendom, där jag har en direkt beslutanderätt över den, och att förvalta annans egendom, exempelvis som politiker eller vd i ett aktiebolag. I det senare fallet är förvaltandet direkt underställt mina uppdragsgivare. Men i båda fallen handlar det om att förvalta tillgångarna såsom de vore gemensamma, för det gemensamma bästa.

Erfarenheten från kommunismen visar också att ett samhälle utan ett enskilt ägande förlorar en betydande drivkraft för ett gott förvaltande. Stora företag och organisationer uppvisar ofta brister i ansvarstagande och förvaltarskap. Erfarenheten visar att närhet till det som en människa ska ta ansvar för främjar ett gott förvaltande.

Förvaltarskapstanken kommer från den kristna traditionen. I en av Jesu liknelser (Matt 25:14-30) talas om mannen som skulle åka utrikes. Han kallade till sig sina tjänare och överlämnade sin förmögenhet åt dem. En fick fem talenter, en fick två och den tredje fick en talent. De två förstnämnda fördubblade sina talenter, medan den tredje var rädd och grävde ned sin talent. De förstnämda fick beröm, den sistnämnda fick skäll eftersom han inte förmerat de anförtrodda tillgångarna.

Berättelsen beskriver några oerhört väsentliga saker i förvaltarskaps­principen. För det första är uppdrag och förtroende två kännetecken för förhållandet mellan ägaren och förvaltaren. De tjänare som fick sina talenter i det här exemplet fick ett stort förtroende att efter eget omdöme förvalta ägarens tillgångar. För det andra visar denna berättelse att passivt förvarande, status quo, inte är ett sunt förvaltande. Tvärtom är uppdraget att förmera, att utveckla. För det tredje fick alla de tre tjänarna ett lika stort ansvar, att förmera de tillgångar de fick till låns, men kraven var större på den som hade fått mest. Att fördubbla fem talenter kräver mer än att fördubbla en talent. Kraven på Sveriges att som rikt land hjälpa fattiga länder på jorden är givetvis större än länder som har det ekonomiskt betydligt besvärligare. Den som fått en vacker sångröst har större krav på sig att utveckla och använda denna röst än den som fått en mindre vacker sångröst. På det politiska området innebär detta givetvis att den som har en maktposition har större krav på sig än den vanliga väljaren. På olika områden i livet har vi olika många “talenter” att förvalta, vi har samma ansvar, men olika krav på oss beroende på den talang vi har och de resurser vi har tillgång till.

De egenskaper som förknippas med förvaltaren utifrån detta synsätt är att han/hon ska vara trogen sin uppgift, gå att lita på. Han/hon ska vara klok, det vill säga använda sunda förnuftet. Klok betyder insiktsfull, omdömesgill, en som tänker och planerar, en som är eftertänksam. Men i att vara klok ingår också att ta initiativ och våga något. Det handlar således inte i första hand om formell utbildning. Förvaltaren ska ha en räkenskapsdag för ögonen. Han/hon måste ständigt räkna med att göra räkenskap för sin förvaltning, exempelvis inför sina barn och barnbarn. Ett illustrativt sätt att uttrycka detta perspektiv på miljöns område är att säga att vi människor inte ärver jorden av våra föräldrar, utan vi lånar den från våra barn.

 Stefan Attefall

Styrelseledamot Civitas

Publicerad i Tidningen Kristdemokraten

Publicerad i På djupet Taggar:

Underlig form av tolerans

Idag är tolerans och religionsdialog honnörsord för många i Sverige. Man säger sig vilja främja ett öppet klimat där alla ska känna sig accepterade. Så långt är allt gott och väl. Ibland hävdar man att alla religioner ska ses som autentiska gensvar på den yttersta gudomliga verkligheten, eller Gud. Det som skulle kunna uppfattas som uppenbara skillnader, olikheter eller motsägelser är i själva verket bara resultatet av människans begränsningar. Människan kan inte förstå hela sanningen, utan är hänvisad till att på ett mänskligt sätt uttrycka sig med alla sina begränsningar.

Och visst låter det lockande att hålla med om detta. Ingen skillnad mellan religioner. Alla religioner leder till samma frälsning för alla. Denna toleranta inställning ger de bästa möjligheterna till en öppen religionsdialog, menar man. Här kan nämligen alla bli lyssnade på och tagna på allvar.

Detta synsätt brukar kombineras med en relativistisk filosofi, där man förnekar att det finns en absolut sanning. Ingen kan göra anspråk på en absolut sanning, för den existerar inte.

Men är det verkligen så enkelt? Låt oss ta en lite närmare titt på detta.

Om det nu stämmer att alla religioner är lika goda vägar till sanningen, och att alltså ingen religion kan göra ett större anspråk på att stå för eller kunna presentera sanningen mer eller bättre än någon annan borde det också logiskt följa att alla varianter av alla religioner också är godtagbara vägar till sanningen och ett gott liv för människor. Med andra ord är det i grunden ingen större skillnad mellan vad en flygkapare gör i sin Guds namn när han flyger rätt in i en skyskrapa och vad Moder Theresa gjorde för de fattiga i Calcutta. Alla religioners olika uttryck är lika bra och leder till sanningen. Här är det naturligtvis enkelt att säga att det är helt orimligt. Alla former av alla religioner är trots allt inte riktigt bra.

Men vem är det som bestämmer vilken form av en religion som är den riktiga och goda? Här finns det ju många som kan ha olika synpunkter. Man kan nog inte utan problem säga att det är den officiella religionen som är riktig. Även officiella religioner kan vara nog så svårsmält. Som religionshistoriker träffar man ju på vissa religioner som praktiserat människooffer. Idag tar väl de flesta avstånd ifrån detta, men vem säger att man har rätt att fördöma någon annans religion? Men om alla religioner är lika autentiska och sanna – varför är det då fel med människooffer? Och måste man inte i så fall också erkänna änkebränning, kastsystemets orättvisor och en hel del annat – i toleransens namn? De flesta skulle nog hålla med om att det i längden blir ohållbart att säga att ”anything goes”.  Vissa saker kan helt enkelt inte accepteras – därför att de faktiskt är fel. Sedan spelar det inte någon roll om det är en religiös grupp, stor eller liten, som står för det. Med andra ord blir den en återvändsgränd att säga att alla religioner representerar sanningen (i den mån den finns) på ett likvärdigt sätt.

Ibland försöker man här hänvisa till att en religion som bryter mot lagen, eller mot de av FN fastställda mänskliga rättigheterna, inte är autentisk och acceptabel. Men lagar kan ändras. Det som är olagligt idag kanske var lagligt igår. De mänskliga rättigheterna erkänns inte av alla stater. För att argumentet om lagar och mänskliga rättigheter ska kunna ha någon relevans krävs att de är rätta i sig. Det räcker inte med att de råkar gälla just nu.

En annan lösning är kanske att hänvisa till vad som är religionens kärna och innersta väsen som är den sanna och leder människor till sanning och fred. Men vem avgör vari denna kärna består? Vem ska få stå som representant för vem? Även här kommer vi naturligtvis att ställas inför problem när det gäller att avgöra vad som är en autentisk (och därmed acceptabel och tillåten?) variant av en religion.  De som har en religion eller variant av en religion som av andra anses vara en avart kommer antagligen att känna sig diskriminerade. Även en minoritet eller utbrytargrupp måste ju få en rimlig chans att också räknas in bland alla dem som ger autentiska gensvar på den yttersta verkligheten.

Här blir problemet alltså att man inte tar alla religiösa varianter på allvar. En lika stor svårighet är det ju också om man säger att de teologiska och andra skillnader som finns mellan och inom alla religioner egentligen är skenbara, och att de egentligen säger samma sak. Många troende, oavsett vilken religion de bekänner sig till, finner det oacceptabelt att bli definierade på detta sätt. De skillnader man ser har betydelse, inte minst för en grupps sätt att definiera sig själv gentemot andra. Dessutom har religioner sanningsanspråk – och det är ofta det som ses som poängen med dem.

Att säga att alla religioner är lika sanna blir alltså inte bara ologiskt. Det blir också kränkande för många som räknar sig som anhängare av olika religioner. Det är ju en underlig form av tolerans.

Hedvig Larsson

Publicerad i Kristdemokraten

Publicerad i På djupet Taggar: ,

Ny hemsida!

Hej! Vi jobbar just nu med en ny hemsida! Hoppas att du ska gilla den.

Publicerad i Uncategorized

Vad är grundläggande värden?

När vi beskriver kristdemokratisk politisk filosofi är det lätt att fokus hamnar för tidigt på principerna om subsidiaritet, solidaritet och förvaltarskap. Den etiska grunden med människosyn och grundläggande värden behöver förklaras först. Förhållandet att de senare kommer före de ideologiska priciperna visas av det faktum att de inte harmonierar med vilken människosyn och etik som helst. Man behöver helt enkelt ha en viss etik och en viss människosyn samt erkänna vissa grundläggande värden, för att kunna motivera solidaritet, subsidiaritet och förvaltarskap. Denna logiska ordning kan naturligtvis för stunden väljas bort, när partiets politiska filosofi ska förklaras för till exempel en väljare, men då av pedagogiska skäl.

Men vad är då grundläggande värden? Att de är grundläggande innebär att de är allmänna. De är gemensamma för alla människor oavsett kultur, kön eller tid. De är universella värden. Men hur vet vi vilka de är? Ja, ett första steg är att spåra en människas djupaste motiv till en handling. ”Varför gör/gjorde du så?” Fortsätter vi att fråga så kommer vi till slut till orsaker, som vi vanligtvis accepterar utan att ställa fler frågor. Om någon arbetar för att spara pengar till medicin för någon sjuk anhörig, accepterar vi att den sjukes hälsa är den yttersta orsaken. Om någon anstränger sig för att visa sin äkta hälft uppskattning, accepterar vi att kärlek är den yttersta orsaken. Men vi har inte alltid ”goda” motiv. Låt mig förtydliga med en följande liknelse:

Kristdemokraternas kanslier i riksdag, landsting och kommuner har genom åren anställt en lång rad välutbildade politiska sekreterare och sakkunniga. Låt mig beskriva två fingerade. En ung kvinna och en ung man. Båda kommer tidigt på morgonen, först av alla och går sist på kvällarna från kansliet. De går in helt och fullt för sitt arbete. Såväl ideologi som sakpolitik läser de på och de tar på sig allt fler uppgifter. Artikelutkast, tal, arrangemang, möten med väljare och media, allt levereras till ledamöters och kanslichefens stora belåtenhet. De visar dessutom prov på ett gott kamratskap och ställer till synes oegennyttigt upp för andra genom att dela med sig av kunskaper utan att de själva får något för det mer än beröm och månadslön.

Vid ett tillfälle frågar en nyfiken kanslichef vad det är som driver dem. Den unge mannen svarar kort att han vill nå framgång. Kanslichefen blir lite förvånad, men frågar välvilligt hur han egentligen ser på sitt arbete. Tjänstemannen erkänner då att han egentligen är beredd att arbeta på vilket kansli som helst, åtminstone inom Alliansen, bara lönen är tillräckligt hög. Kanslichefen undrar då hur han ser på partiernas olika ideologier och om han sparar till något särskilt, men situationen blir allt mer besvärlig när den politiske sekreteraren till slut erkänner att han inte bryr sig om ideologier och inte sparar till något alls. Han vill bara komma högre i sin kärriär och tjäna mer pengar.

Den unga kvinnan däremot svarar att hennes drivkraft är att förändra samhället till det bättre. Hon menar att välfärd måste omfatta alla människor, och nu är hon så glad över att få arbeta i ett parti som har det gemensamma goda som yttersta mål. Hennes stora engagemang förklarar hon med den solidaritet hon känner med människor i Sverige och i övriga världen. Alla människor har ju ett absolut och okränkbart värde, hävdar hon. Den lön hon får spelar egentligen inte så stor roll. Kanslichefen, naturligtvis rörd, fängslas av den unga kvinnans idealitet, men hennes kollega förstår han sig inte på.

Den unge mannens drivkraft är karriär och pengar, och eftersom han inte har något mål med dessa medel är hans agerande irrationellt. Det är så avvikande att den rådige kanslichefen börjar bekymra sig över honom och hans inställning till livet. Pengar får ju sitt värde först när det växlas till någonting annat. Den kvinnlige anställde visar däremot prov på en integrerad personlighet. Såväl arbete som lön är medel för henne att förverkliga grundläggande värden.

I etisk litteratur är det inte ovanligt med argumentation för allmänt giltiga värden. Där förs fram liv (inbegripet människovärde), hälsa, sanning, frihet, kunskap, kärlek och glädje. De behöver inte vara medel för någonting annat utan de betraktas som värden i sig och motiverar till handling. (Deras inbördes förhållanden och vad man gör om de hamnar i ”konflikt” med varandra, är ett ämne för en annan gång.) På andra språk kan dessa ’grundläggande värden’ eller ’universella värden’ kallas för ’basic values’, ’basic human goods’, ’Grundwerte’, ’ eller ’rechtsverbindliche Werte und Normen’. Orsaken till att de motiverar direkt till handling är att de är oskiljbara från det som är specifikt mänskligt. De är bokstavligen väsentliga för människan. De är ett med människans natur och våra handlingar och enligt kristdemokratisk politisk filosofi ska alla politiska beslut ska vara i harmoni med dem.

Per Landgren

Styrelseledamot i Idéinstitutet Civitas

Publicerad i Kristdemokraten.

Publicerad i På djupet Taggar:
Top