Offentlig hemlighet om gamla utan anhöriga

En offentlig hemlighet är någonting som är allmänt känt men som det inte talas om. De flesta vet eller kan ana det, men det kan och får inte artikuleras.

Ett dramatiskt exempel är Förintelsen i Nazityskland. De flesta kunde märka att judarna deporterades i stor skala, och det framgick att de inte erbjöds någon riktig tillvaro någon annanstans. Det gick alltså att räkna ut att de utsattes för någonting hemskt, men det talades inte öppet om vad det kunde vara.

Ett mer vardagligt exempel är klimatet på vissa arbetsplatser. På ett konsultföretag som undersökts av forskare fanns exempelvis en dubbelhet i företagskulturen. Det inpräntades att här kunde och skulle alla vara sig själva. Men de anställda visste att det som egentligen efterfrågades inte var deras ”riktiga” personligheter, utan hårt och helhjärtat arbete. Att verkligen vara sig själv skulle man akta sig för. Det kunde sägas till forskarna eftersom de stod vid sidan om, men det gick inte att tala om det med andra på företaget utan att underminera sin karriär.

Jag vill hävda att det finns en offentlig hemlighet i dagens Sverige som rör vården av gamla och sjuka utan anhöriga. Vi kan ana att de får betydligt sämre omvårdnad än gamla som har anhöriga. Ja, vi har anledning att misstänka att de lämnas att tyna bort och dö i förtid. Men vi talar inte om det.

Vi talar mycket om de allmänna bristerna i äldrevården. Och vi talar om egna och andras erfarenheter av äldre anhöriga som inte fått rätt omvårdnad förrän vi blandat oss i och ställt krav för deras räkning. Det kan till exempel vara äldre som endast erbjudits hemvård fastän de skulle behöva bo på någon form av sjukhem med tillsyn dygnet runt. Eller som fått bo på ett hem med basomvårdnad fastän de skulle behöva bo någonstans där det finns medicinskt kunnig sjukvårdspersonal.

Om de anhöriga ligger på så kan de lyckas utverka en omvårdnad som motsvarar deras åldriga släktingars behov. Många anhöriga kämpar därför på, med varierande framgång. De blir frustrerade och utmattade men kan också vinna vissa delsegrar. På så vis får de intrycket av ett system med allvarliga brister, men som befinner sig inom gränserna för det acceptabla.

Vad som händer med den ensamma damen eller farbrodern i rummet intill orkar de kanske inte ens tänka på, efter alla duster för att den egna anhöriga ska få rätt omvårdnad.

De som inte har några anhöriga får ju aldrig den där extra hjälpen att hamna rätt. Det finns ingen som slår larm, ingen som bråkar eller protesterar. Och det finns heller ingen berörd samhällsmedlem med krafterna i behåll som kan uppmärksamma problemet och driva det som en politisk fråga.

Visst, vårdpersonalen finns. De kan kräva mer resurser. Men de betraktas nog närmast som ett särintresse i sammanhanget. Vi är vana vid att de ständigt vill ha mer anslag till sina verksamheter. Vid fall av grav vanvård kan de slå larm och lyckas få mer resurser. Men den förvägran av adekvat omvårdnad som jag misstänker drabbar många ensamma åldringar är av ett annat slag. Det handlar inte om enskilda vårdhem där det råder vanförhållanden, utan om en grupp av personer som i all stillhet hamnar fel i systemet.

Det tycks i själva verket finnas en outtalad sorteringsmekanism i äldreomsorgen som drabbar de mest utsatta. Systemet är så utformat att de flesta gamla och svaga först erbjuds en otillräcklig omvårdnad. De som har aktiva anhöriga kan efter påstötningar få adekvat vård, medan de andra får nöja sig med vad de får.

Detta är ingen hemlighet i den meningen att ingen skulle känna till den. Men det är en hemlighet i den meningen att vi inte orkar se eller tänka på eller tala om den – en offentlig hemlighet.

Om jag har rätt i mina misstankar så måste vi tänka om när det gäller äldrevårdens organisering. Det räcker inte med satsningar på gradvisa och generella kvalitetsförbättringar. Det krävs en mer grundläggande omprövning av systemet för bedömningar av enskilda personers vårdbehov och beslut om insatser.

Vem tar till vara intressena hos personer som är för gamla och sjuka för att själva ställa krav och som inte har friska och starka släktingar som gör det? Den frågan tycker jag att alla med ansvar för svensk äldrevård måste börja tala öppet om. Den är alldeles för allvarlig för att omges med den offentliga hemlighetens mördande tystnad.

Charlotta Levay

Ordförande för Idéinstitutet Civitas

Publicerad i Kristdemokraten.

Taggar: ,