Politik är mer än att vilja

Årets höst har Olof Palme varit föremål för debatter och analyser. Flera bevingade citat har åter kommit över mångas läppar. Ett av dessa är formuleringen ”politik är att vilja”. Det är många som har tagit fasta på det och konstigt vore det annars. Den som är aktiv i politiken vill något och den som saknar vilja kommer ingenvart i den politiska världen. Alltså hade den gamle socialisten rätt. Åtminstone till en början, sedan måste följande fråga ställas: Vad vill du?

Dessvärre är det inte alltid som denna frågeställning hörs. Det krävs inte mer än en snabb blick på de svenska politiska partiernas utveckling de senaste åren för att inse hur ofta många partimedlemmar av olika färg har tigit. Och då på alla nivåer.

Visst kan det både grymtas och mullra av missnöje när det går trögt i en partiorganisation och opinionssiffrorna är låga. Då kan längtan efter en ny ledare vara så stark att den överskuggar allt annat. Men i detta fall är risken att den förnyelselängtande organisationen okritiskt tar sig an ett nytt ledarskap bara det uppenbarar sig och visar en hoppingivande viljestyrka. Vad denna vilja sedan skulle leda till, blir då inte det viktiga, bara partiet leds framåt följer fotfolket. Ty hungern efter seger äter lätt upp längtan efter renlärighet. Ta Centerpartiet som ett exempel där internt missnöje växte till kritik mot dåvarande partiledaren Maud Olofsson och öppnade för Annie Lööf som omfamnades stort och rätt snabbt.

Många ledare har fått erfara att framgång är det mest effektiva medlet för att kväsa ifrågasättande människor i den egna organisationen. Fina opinionssiffror eller ännu hellre ett bra valresultat får de kritiska rösterna – som ibland inte har mer av kritik i sig än ordet “varför” – att aldrig slå rot.

Moderaterna är ett exempel på detta. Omvandlingen av detta stora parti har inte skett helt smärtfritt. Begreppet ”gammelmoderater” förkommer av en bestämd anledning och även om de inte alltid hörs, finns det en grupp inom Moderaterna som inte är tillfreds med den stora omdaning av partiets politik som skett. Men det är en rätt stillatigande minoritet, för majoriteten låter sig alltid bländas eftersom det ligger i människans natur att vilja vara en del av framgången och tro på den.

Här har vi förhållandet där en majoritet av ett partis medlemmar avstår från att fråga efter den politiska visionen eller begära en förklaring till val av inriktning. Sedan finns det ett i det närmaste omvänt förhållande. Det finns människor inom politiken som vill ha makt och av den anledningen talar de inte om vad de vill göra med den. Det kan låta märkligt men det är mycket vanligt. I det politiska spelet kan starka åsikter fjärma mer än de främjar. Egentligen är det något tragikomiskt att vi efterfrågar innehållsförteckningar på allt ätbart, men visar inte i närheten samma vetgirighet och beslutsamhet när det kommer till politiskt ledarskap. Många har kommit till makten på grund av att de undvikit att stöta sig med dem som då varit kungamakare.

Kalla det bekväma eller taktiska skäl, oavsett vad, finns det en anledning till att inte fråga vad partiledningen vill eller själv tala om sin politiska inriktning. Måhända att det är framgångsrikt, men det är sannerligen inte förenat med en rakryggad hållning och det är svårt att kalla det ansvarsfullt.

Detta gör denna hållning tvivelaktig. För utifrån den kristna människosynen är människan en rationell person, förmögen att skilja på rätt och fel. Det gör henne moraliskt ansvarig och som sådan bär människans ansvaret för sig själv och sina beslut.

Tillbaka till Palmes ord. En kristdemokratisk travestering av citatet skulle vara; politik är att tjäna. Politikerna står till folkets förfogande och är satta att tjäna det. Det är säkerligen flera som kan instämma i detta, men samtidigt finna det vara långt ifrån den bild vi har av våra förtroendevalda. Exempel är överflödiga, vi vet alla hur en del politiker kan uppträda på ett sätt som om de skulle ha ett orört förtroendekapital och samtidigt enväldig makt. Men makten är den förtroendevalde till låns. En mandatperiod i taget och sedan ställs politikerna till svars för att redovisa hur de har förvaltat väljarnas förtroende.

Politikern förvaltar inte bara väljarnas förtroende, utan ett gemensamt kapital, en gemensam infrastruktur och skiftande stora delar av ett gemensamt land. Allt detta ska politikern förvalta. Således är politikern en förvaltare och en sådan har alltid varit i tjänarens position.

Den som värjer sig emot denna tanke borde verkligen tänka till. Om det politiska engagemanget enbart är för egen personlig vinning har man fel utgångsläge. Det är inte fel att söka högre positioner inom sitt parti eller samhället, men det måste finnas något annat än en finare titel eller ett större belopp på lönebeskedet som lockar. Egoismen är en återvändsgränd. Här däremot finns vägledning framåt i tydlighet och tjänande. Det är kristdemokrati i praktiken.

Marcus Jonsson

Publicerad i Kristdemokraten

Taggar: , ,