Socialt kapital gynnar klassresan

Jag har tillbringat fem av sommarens veckor på USA:s östkust och rest både på landsbygden och till städerna. Det har fått mig att reflektera över både det som är så lika och det som skiljer så mycket mellan Sverige och det stora landet i väster. Jag tyckte mig så lätt kunna se de klasskillnader som finns där, och funderade över om de är ett resultat av politik och ideal eller om de är en förutsättning för det amerikanska samhället som det ser ut idag.

En kväll när jag slog på tv:n hamnade jag mitt i en CNN-debatt med anledning av en studie om ”Social and economic mobility”. Enligt programledaren är amerikanska politiker både till höger och vänster överens om att den sociala och ekonomiska rörligheten (uppåt) har minskat och att det är ett problem. Det har blivit svårare att förverkliga den amerikanska drömmen – det är inte så att vem som helst, oavsett bakgrund kan påverka sin situation och nå framgång. Utifrån en studie som forskare vid Harvard University och University of California Berkely gjort debatterades vad detta beror på.

Forskarna kunde visa i vilka delstater och städer som det var svårast att röra sig uppåt. Sedan gjorde man jämförelser med de platser där det var lättast att ta sig ur fattigdom, för att försöka hitta faktorer som påverkar hur lätt eller svårt det är att klättra uppåt på inkomststegen. De kom fram till tre viktiga faktorer till varför den ekonomiska mobiliteten varierar i USA.

  • Socialt kapital, som man definierade som starka familjer och ett brett civilsamhälle, varierar i olika städer. Stort socialt kapital gynnar mobilitet.
  • Städernas utseende påverkar också. Hög segregation hämmar mobilitet, kanske av så enkla anledningar att det är svårare att ta sig dit jobben finns och att skolor och samhällsservice ofta är sämre i socialt utsatta områden.
  • Offentlig sektor, hur mycket man satsar på skola och hälsovård för barn i fattiga familjer är ytterligare en faktor som påverkar människors chanser att lyckas.

När jag landat på Arlanda och var på väg hem i taxin pekade chauffören ut området där han och hans fru bor i en tvåa. Han oroar sig för hyreshöjningen som ska komma när huset renoveras. Jag började då fundera på vad jag skulle se om jag rörde mig i Sverige som turist, med samma ögon som jag granskat USA. Vilka klasskillnader och vilken segregation skulle jag se. Jag vet ju att den finns där, men har jag tagit den till mig – hur stor är bjälken i mitt eget öga.

Om vi menar att alla människor har samma värde och att vi har ett ansvar för att människovärdet inte kränks så har vi också ett ansvar för att försöka bidra till att våra medmänniskor får möjligheten till ett värdigt liv. ”Hur lätt är det att vara sin egen lyckas smed i vårt samhälle?” är en fråga vi borde ställa oss och som borde debatteras också i tv-program här i Sverige.

I den amerikanska tv-debatten gjordes referenser till de nordiska länderna och till Kanada som anses ha en högre social och ekonomisk mobilitet och där de offentliga utgifterna för skola och hälsovård är större. Debatten kom i stor utsträckning att handla om just offentliga satsningar. Någon hävdade att det var den faktor som var lättast att påverka och då är det ju naturligt att börja där. Gott så, alla barn har rätt till en schysst skola och en god hälso- och sjukvård och här finns att göra i de flesta samhällen, även i vårt land.

Delar av problemen som boendesegregering ger upphov till kan ju bekämpas med satsningar på skola, infrastruktur mm. Men segregation har också med bristande gemenskap att göra. Även ”socialt kapital” har med gemenskap att göra. ”Hur ökar vi gemenskapen, samhörigheten i samhället?” är dock en svår fråga. Det är svårare att åtgärda genom ökade anslag i budgeten.

När jag varit med och firat den amerikanska nationaldagen, 4 juli, har jag fascinerats över hur firandet engagerar som gott som alla amerikaner och hur nästan alla, även grupper som av allt att döma kommer att ha svårt att förverkliga den amerikanska drömmen, är stolta över att bo i ett ”land of opportunities”, i ett land med möjligheter. Här skapas en slags gemenskap.

Det är dock inte svårt att se sprickor i gemenskapen. Låt mig ta ett exempel. Genom otaliga säkerhetskontroller blir man påmind om den rädsla som finns och det hot man upplever mot den amerikanska livsstilen. En misstänksamhet mot ”dom” breder ut sig. Vilka sprickor har vi att se upp med i vårt land? Vilka är ”vi” och vilka är ”dom” här hemma?

Socialt kapital kan definieras som de materiella och immateriella resurser en person har tillgång till tack vare sina relationer och nätverk där det finns ömsesidigt förtroende och erkännande. Stort socialt kapital gör människor trygga och kan hjälpa dem förverkliga sina ambitioner. Det säger sig självt att där det finns ett ”vi” och ett ”dom” bryts det sociala kapitalet ned. Där gemenskapen och det sociala kapitalet minskar ökar segregationen och så riskerar vi en ond spiral.

Vi har alla ett ansvar att bidra till en god spiral, som föräldrar, grannar, föreningsaktiva, arbetskamrater, chefer och som politiker. Om vi lyckas skapa ett samhälle där tilliten ökar, människor bygger relationer och nätverk och gemenskapen är öppen, kommer ansvaret för våra medmänniskor kännas naturligt och förutsättningarna för att bekämpa segregation vara bättre. Då skapas också förutsättningar för var och en att lyckas i strävan mot sina drömmar.

Helena Höij

Publicerad i Kristdemokraten.

Taggar: , , ,