Underlig form av tolerans

Idag är tolerans och religionsdialog honnörsord för många i Sverige. Man säger sig vilja främja ett öppet klimat där alla ska känna sig accepterade. Så långt är allt gott och väl. Ibland hävdar man att alla religioner ska ses som autentiska gensvar på den yttersta gudomliga verkligheten, eller Gud. Det som skulle kunna uppfattas som uppenbara skillnader, olikheter eller motsägelser är i själva verket bara resultatet av människans begränsningar. Människan kan inte förstå hela sanningen, utan är hänvisad till att på ett mänskligt sätt uttrycka sig med alla sina begränsningar.

Och visst låter det lockande att hålla med om detta. Ingen skillnad mellan religioner. Alla religioner leder till samma frälsning för alla. Denna toleranta inställning ger de bästa möjligheterna till en öppen religionsdialog, menar man. Här kan nämligen alla bli lyssnade på och tagna på allvar.

Detta synsätt brukar kombineras med en relativistisk filosofi, där man förnekar att det finns en absolut sanning. Ingen kan göra anspråk på en absolut sanning, för den existerar inte.

Men är det verkligen så enkelt? Låt oss ta en lite närmare titt på detta.

Om det nu stämmer att alla religioner är lika goda vägar till sanningen, och att alltså ingen religion kan göra ett större anspråk på att stå för eller kunna presentera sanningen mer eller bättre än någon annan borde det också logiskt följa att alla varianter av alla religioner också är godtagbara vägar till sanningen och ett gott liv för människor. Med andra ord är det i grunden ingen större skillnad mellan vad en flygkapare gör i sin Guds namn när han flyger rätt in i en skyskrapa och vad Moder Theresa gjorde för de fattiga i Calcutta. Alla religioners olika uttryck är lika bra och leder till sanningen. Här är det naturligtvis enkelt att säga att det är helt orimligt. Alla former av alla religioner är trots allt inte riktigt bra.

Men vem är det som bestämmer vilken form av en religion som är den riktiga och goda? Här finns det ju många som kan ha olika synpunkter. Man kan nog inte utan problem säga att det är den officiella religionen som är riktig. Även officiella religioner kan vara nog så svårsmält. Som religionshistoriker träffar man ju på vissa religioner som praktiserat människooffer. Idag tar väl de flesta avstånd ifrån detta, men vem säger att man har rätt att fördöma någon annans religion? Men om alla religioner är lika autentiska och sanna – varför är det då fel med människooffer? Och måste man inte i så fall också erkänna änkebränning, kastsystemets orättvisor och en hel del annat – i toleransens namn? De flesta skulle nog hålla med om att det i längden blir ohållbart att säga att ”anything goes”.  Vissa saker kan helt enkelt inte accepteras – därför att de faktiskt är fel. Sedan spelar det inte någon roll om det är en religiös grupp, stor eller liten, som står för det. Med andra ord blir den en återvändsgränd att säga att alla religioner representerar sanningen (i den mån den finns) på ett likvärdigt sätt.

Ibland försöker man här hänvisa till att en religion som bryter mot lagen, eller mot de av FN fastställda mänskliga rättigheterna, inte är autentisk och acceptabel. Men lagar kan ändras. Det som är olagligt idag kanske var lagligt igår. De mänskliga rättigheterna erkänns inte av alla stater. För att argumentet om lagar och mänskliga rättigheter ska kunna ha någon relevans krävs att de är rätta i sig. Det räcker inte med att de råkar gälla just nu.

En annan lösning är kanske att hänvisa till vad som är religionens kärna och innersta väsen som är den sanna och leder människor till sanning och fred. Men vem avgör vari denna kärna består? Vem ska få stå som representant för vem? Även här kommer vi naturligtvis att ställas inför problem när det gäller att avgöra vad som är en autentisk (och därmed acceptabel och tillåten?) variant av en religion.  De som har en religion eller variant av en religion som av andra anses vara en avart kommer antagligen att känna sig diskriminerade. Även en minoritet eller utbrytargrupp måste ju få en rimlig chans att också räknas in bland alla dem som ger autentiska gensvar på den yttersta verkligheten.

Här blir problemet alltså att man inte tar alla religiösa varianter på allvar. En lika stor svårighet är det ju också om man säger att de teologiska och andra skillnader som finns mellan och inom alla religioner egentligen är skenbara, och att de egentligen säger samma sak. Många troende, oavsett vilken religion de bekänner sig till, finner det oacceptabelt att bli definierade på detta sätt. De skillnader man ser har betydelse, inte minst för en grupps sätt att definiera sig själv gentemot andra. Dessutom har religioner sanningsanspråk – och det är ofta det som ses som poängen med dem.

Att säga att alla religioner är lika sanna blir alltså inte bara ologiskt. Det blir också kränkande för många som räknar sig som anhängare av olika religioner. Det är ju en underlig form av tolerans.

Hedvig Larsson

Publicerad i Kristdemokraten

Taggar: ,