År 2000 fick drygt 34 000 svenska par sitt första barn tillsammans. De allra flesta, 97 procent, bodde ihop innan barnet föddes eller flyttade ihop strax därefter, enligt vad folkbokföringen visar. Man kan nog anta att de allra flesta av dessa par ville fortsätta att bo ihop och uppfostra sitt barn tillsammans. Men tio år senare hade nästan en tredjedel, 27 procent, av dem separerat.
Det framgår av en nyutkommen rapport från SCB med titeln ”Sambo, barn, gift, isär? Parbildning och separationer bland förstagångsföräldrar”. Rapporten följer samtliga par som fick sitt första barn år 2000. Den är full av intressanta uppgifter för alla som är nyfikna på svenska familjemönster, inte minst när det gäller vilka par som lyckas hålla samman sina förhållanden.
Det vanligaste mönstret enligt undersökningen var att först flytta ihop, sedan få barn och därefter eventuellt gifta sig. 55 procent av paren som fick sitt första barn var sambor. Det näst vanligaste mönstret var att gifta sig före första barnets födelse och det gällde för 30 procent av paren. Ytterligare en knapp tredjedel hade gift sig inom tio år. Bland de föräldrapar som fortfarande bodde tillsammans vid slutet av 2010 var 73 procent gifta.
Vad utmärkte då föräldrarna som lyckades hålla samman? Lägst risk att separera hade par där den nyblivna mamman var 30 år eller äldre, par som hade bott ihop längre än 4 år, par som fick fler barn och par som var gifta eller gifte sig, speciellt de som flyttade ihop och gifte sig samtidigt. Den högsta risken hade par där mamman var 24 år eller yngre, par som bott ihop endast en kortare tid före barnets födelse och par som förblev ogifta. Par med låg utbildning, där ingen arbetade och som bodde i hyresrätt löpte också större risk att separera.
Par där mannen var född utomlands och kvinnan i Sverige hade högre separationsrisk, hela 60 procent högre än par där båda var födda i Sverige. Par där båda var födda utomlands eller där kvinnan men inte mannen var det hade en något förhöjd risk. Men om man tar hänsyn till socioekonomiska faktorer, såsom utbildning och sysselsättning, hade utlandsfödda par faktiskt en något lägre benägenhet att separera.
Vad kan vi då dra för slutsatser av SCB-rapportens resultat? En första reflektion är att det är oroväckande att så många som en knapp tredjedel av föräldrarna hade flyttat isär inom en tioårsperiod efter att de fått sitt första barn. Barn som växer upp med båda sina föräldrar har bättre förutsättningar än andra när det gäller en rad viktiga saker, såsom skolresultat, fysisk och psykisk hälsa och att slippa misshandel och ekonomisk utsatthet. Enligt Rädda Barnens senaste rapport om barnfattigdom var till exempel 28 procent av barnen till ensamstående föräldrar ekonomiskt utsatta år 2009, mot 9 procent av barnen till sammanboende föräldrar.
Här gäller det så klart att se upp med vad som är orsak och vad som är verkan. Ekonomisk utsatthet är till exempel inte bara ett resultat av separationer utan också något som ökar risken för separation, som det framgår av SCB-rapporten.
Samma osäkerhet när det gäller orsak och verkan finns givetvis för sambandet mellan att föräldrarna gifter sig och att de lyckas hålla ihop. Par som inte är övertygade om att förhållandet kommer att hålla är troligen mindre benägna att gifta sig, och det kan förklara att ogifta löper större risk att separera, som författarna till SCB-rapporten påpekar.
Samtidigt kan det inte uteslutas att giftermålet i sig spelar roll. Att gifta sig innebär ett långsiktigt åtagande, och det får en rad positiva effekter på förhållandet. Det menar Scott M. Stanley och hans kolleger vid universitetet i Denver i en artikel i Journal of Family Theory & Review där de utgår från psykologisk forskning. De hävdar att par med en tydlig avsikt att leva tillsammans i framtiden får en längre tidshorisont och därmed blir mer beredda att uppoffra sig för varandra och att stå ut med tillfälliga svackor i relationen.
Charlotta Levay
Ordförande i Idéinstitutet Civitas
Publicerad i Tidningen Kristdemokraten.