Hur hanterar vi sanningen?

Några av oss minns nog Rigoberta Menchu, fredspristagare år 1992, med härkomst från urbefolkningen Quiché i Guatemala.[1] I sin självbiografi Jag, Rigoberta Menchu, publicerad på spanska år 1983, berättar hon om sina fruktansvärda erfarenheter under inbördeskriget i Guatemala. En höstdag år 1979 i staden Chajul hade invånare tvångsinkallats till en avrättning. En grupp på 23 gerillasoldater hade fångats och torterats. Nu slets de ned från lastbilsflaken för att slutgiltigt straffas genom offentlig avrättning. Blodiga och uppsvullna väntade de på sin dom. En av de torterade var en lillebror till Rigoberta. Hela familjen hade dagen före fått reda på vad som skulle hända, och rest till Chajul under natten. Den under flera veckor oavbrutna tortyren gjorde att fångarna knappt kunde stå uppställda i rad. Den 16-årige Petrocinio hade fått alla naglar bortdragna. Soldaterna klippte av fångarnas kläder, förklarade för åskådarna hur de hade torterats och dränkte dem sedan i bensin. Till sist tände de på och de dog alla en plågsam död.

Rigoberta berättade om våld, förtryck, tragik och exploatering av Maya-indianerna i Guatemala. Ett viktigt tema i boken är en tvist om äganderätten av land mellan Rigobertas far och välsituerade landägare. Boken, som baserades på intervjuer med Rigoberta av antropologen Elizabeth Burgos i Paris, blev en makalös framgång. Det skrevs om Rigoberta i pressen över hela världen, hon bjöds in på konferenser och honorerades med en rad hedersdoktorat. Till sist fick hon också Nobels fredspris. Det var bara ett problem. Hennes berättelse var inte sann.

Ingen ifrågasätter avrättningar och tvångssrekryteringar av såväl regeringssidan som gerillan, men hennes bror hade inte dödats så som hon beskrev, och striden om äganderätten till land var mellan hennes far och ingifta svärsöner. Genom egna efterforskningar på plats visade en professor i antropologi vid Middlebury College i Vermont, David Stoll, en rad felaktigheter i Rigobertas självbiografi. Rigobertas gloria falnade. Stoll fick stöd av New York Times,[2] men kritiken i Västvärlden riktades delvis mot Stoll själv. Vilka syften hade han att ge sig på en Maya-indian i förtryckets Guatemala? Tog Stoll parti för regeringssidan och för ett slags postkolonialt förtryck? Var hans efterforskningar ett uttryck för västerländsk imperialism och för patriarkala maktstrukturer? Även Solls faktauppgifter har ifrågsatts och debatten kan följas på näten av den intresserade. En del menar att Rigobertas berättelse var en gerilla-inspirerad marxistisk fabel. Andra hävdar att den visserligen innehöll felaktigheter men ändå var väsentligen riktig när det gäller att skildra förtrycket i Guatemala. Sanningen blev uppenbarligen till ett instrument i en maktkamp. Kampen blev machiavellisk.

I vår kultur kan det nu för tiden tyckas naivt att skriva om ’sanningen’ i bestämd form. Är inte sanningen relativ? Beror den inte på vilket eller vems perspektiv man har? Är inte sanningsbegrepp beroende av sina sammanhang? Vi har ett i väst och andra kulturer har andra. Är inte all jakt efter ’sanningen’ bara maskerade maktanspråk?

Enligt kristdemokratisk ideologi är sanning ett av flera grundläggande allmänmänskliga värden. Den är inte ett uttryck för något som kan värderas olika, utan sanningen är en fundamental universell princip för alla människor. På engelska kan man tala om sanningen som ”a basic common good”. Den följer av människans natur. Människan till skillnad från andra levande varelser kan välja att hålla sig till sanningen eller inte. Om hon talar sanning respekterar hon den som en allmänmänsklig princip. Om hon ljuger gör hon sanningen till ett medel ofta i en kamp om makt och tillgångar. Visst kan psykisk sjukdom och andra problem ställa till det för oss vad gäller sanning och andra grundläggande värden, men under normala omständigheter är sanning något vi förväntar oss av andra och som andra förväntar sig av oss.

En del läsare har säkert identifierat raderna ovan som klassisk korrespondensteori inom kunskapsteorin. Har man läst några år på universitet eller så, ska man nog rynka på näsan åt den och tycka att den är naiv. En del försöker hänvisa den till upplysningstiden, men glömmer lätt av att den praktiserats av mänskligheten, så långt vi nu kan spåra våra förfäder i skrift. Aristoteles var tydlig med den i arbetet Metafysiken. För att undvika färgproblematiken skulle jag vilja parafrasera honom med följande exempel. Påståendet i ett visst sammanhang att det regnar ute, är enbart sant om det regnar ute. Och så är det för alla av oss. Dagligen kommunicerar vi med varandra som sociala varelser och påstår en massa saker om vardagligheter eller mindre triviala ting. Vi säger att vi är glada, pigga, ledsna, trötta och så vidare. Vi påstår att vi ska till bestämda platser och ska stanna där si och så länge. Om någon gör sig känd genom att hans eller hennes påståenden inte stämmer överens med verkligheten, så blir vi lite misstänksamma. Först kanske vi accepterar försök till förklaringar, men om mönstret håller i sig, tvingas vi konstatera att vederbörande inte är så varsam med sanningen. Men ingen av oss kan leva på lögner. Sovjetimperiet var byggt på lögn. Den hade satts i system genom bl a nyhetsbyrån, Pravda, som betyder ’sanning’. Lögnen förutsätter dock att sanningen finns. Motsatsen till det objektiva sanningsbegreppet är det subjektiva eller relativa sanningsbegreppet. Trots sina popularitet i vår tid, innehåller det en klassisk självmotsägelse, en sk contradictio in adiecto, och kan inte tillämpas konsekvent av någon. När någon hävdar att det inte finns någon objektiv sanning, måste ju det gälla även det påståendet, vilket gör att begreppet imploderar. Andra akademiska sanningsbegrepp finns naturligtvis och de har sitt intresse i universitetens seminarierum, men framför allt som komplement till korrespondensteorin. Knappast i det verkliga livet.

Vad gäller sanningen är inte det politiska livet annorlunda än det privata, ej heller det akademiska livet eller affärslivet. Inom alla dessa sfärer finns det jargong, ett teknifierat och ofta alienerande språkbruk, personliga ambitioner och maktkamp. Men också, förstås, hedervärda ambitioner, gemenskap och vänskap. Det som i regel offras på de personliga ambitionernas och maktens altare är just sanningen. Den görs lätt till ett instrument för att tillskansa sig makt, prestige eller pengar. Men grundläggande värden som sanningen får inte instrumentaliseras, lika lite som människan och människovärdet. Sanningen är som människan: ovärderlig.

Per Landgren

Elsevier fellow 2012, Scaliger Institute, University of Leiden
Visiting scholar, Wolfson College, University of Oxford
Styrelseledamot i Idéinstitutet Civitas

Publicerad i Kristdemokraten.