Följande artikel publicerades på Biståndsdebatten.se i samband med att KIC och Civitas presenterade Henrik G Ehrenbergs idéskrift om internationellt bistånd.
Dags för borgerligheten att intressera sig för biståndet
Många borgerliga företrädare har av olika skäl uppfattats som – eller varit – motståndare till det internationella biståndet. Länge var frågan ett av vänsterns bevis på borgerlighetens brist på solidaritet. Ändå är det just borgerliga regeringar som under 1990- och 2000-tal upprätthållit enprocentsmålet i sina budgetar. Kristdemokraternas regeringsmedverkan har bidragit till att värna solidaritet med dem som i andra delar av världen inte är lika lyckligt lottade som vi.
Sedan Alliansregeringens tillträde 2006 har framför allt två saker hänt som vridit svenskt bistånd i rätt riktning. Den första är ett allt större fokus på att kunna mäta biståndets resultat. Även om processen har varit jobbig för många, är det i grunden viktigt för dem vi samarbetar med, men också för den som värnar biståndet och vill kunna visa att det inte är pengar i sjön. Liksom det i sak är nödvändigt att hitta metoder för att kunna avgöra när en biståndsinsats måste ändra inriktning eller avbrytas. Ytterst handlar det om att biståndet faktiskt ska göra nytta för människor i utsatthet och förtryck.
Den andra är fokuseringen på mänskliga rättigheter och demokrati. Att biståndet ska bidra till en positiv utveckling på dessa områden återfinns numera ständigt i regeringskansliets skrivningar om biståndet.
Mycket återstår dock att göra. Kraven på mer av resultatmätning i biståndet har tenderat att skapa mer – och onödig – byråkrati. Debatten om vilka resultat och hur målen ska formuleras har dessutom varit svårhanterad. I viss desperation över att ändå kvantitativt kunna vederlägga något, tenderar det att räknas på ytlig produktion. Antal nya skolbänkar och installerade vattenreningsverk är enklare att räkna än att mäta resultaten av bistånd som främst vill förändra strukturer. För att det positiva med ökade krav på resultatmätning inte ska bli en parentes i biståndspolitiken, måste området utvecklas ytterligare och också definieras tydligare politiskt.
Ett område som är svårt att kvantifiera är just demokrati och mänskliga rättigheter. Hur mäter man om en insats för att stödja oberoende journalistiska rapporter från inbördeskrigets Syrien har haft effekt på demokratiutvecklingen i landet, så länge Assadregeringen sitter kvar och fortsätter massakrera sin egen befolkning? Ett resultat inom detta område kan helt enkelt vara likvärdigt med en möjliggjord handling. Att en människorättsaktivist i Vitryssland inte fängslats eller att en demokrat i Kuba kunnat blogga om sin åsikt är i sig ett resultat.
Huvudsyftet med svenskt bistånd måste vara kampen för att utrota fattigdomen. Svensk biståndsdebatt har dock inte penetrerat frågan hur fattigdom utrotas utan att med nödvändighet göra det med bidrag och statligt producerad välfärd à la socialdemokratisk modell. Det finns ett stort behov för borgerligheten att på allvar också diskutera innehållet i biståndet, för att sätta betydande och viktiga spår i hur det utformas. Detta kan inte göras enkom genom att konstatera att vi i Sverige har en bred syn på vad fattigdom är. Det måste göras genom att tydligt avdela medel och resurser för att på allvar stärka demokrati och frihet runt om i världen.
Biståndet bör prioritera följande områden:
Först ska det humanitära katastrofbiståndet värnas och utvecklas. Att människor som utsätts för svältkatastrofer, jordbävningar, översvämningar och krig inte har de bästa förutsättningarna att på egen hand ordna med sin försörjning är uppenbart. I katastrofsituationer krävs ofta snabba och massiva insatser för att hindra att människor svälter, dödas eller fryser ihjäl. Det krävs också att arbetet förstärks när den direkta katastrofen, översvämningen eller kriget, avtagit så att människor får hjälp även när tv-kamerorna försvunnit. Övergången från kortsiktig hjälp till långsiktig utveckling måste stärkas.
För det andra måste prioriteringen av mänskliga rättigheter och demokrati få också ekonomisk substans. Alliansen har inga problem att i ord beskriva varför området är så viktigt, men hittills har den ekonomiska prioriteringen halkat efter. Demokratins betydelse för fattigdomsbekämpning är klart undervärderad. Därför måste stöd till politisk demokratisering och de förändringsaktörer som finns i diktaturer, auktoritära stater och länder mitt i en demokratisk förändring få ett större och mer effektivt stöd än idag. Demokratins betydelse handlar dels om att våldsamma revolter eller kupper, som bara leder från en diktatur till en annan, riskerar att rasera de resultat som bistånd till landet varit med och byggt upp. Men framför allt handlar det om att demokratier är bättre på att tillvarata hela befolkningens intressen och tillgodose grundläggande behov för alla.
En viktig del i detta handlar om att ge stöd till uppbyggandet av institutioner, så som fungerande parlament, regering, polis och militär. I exemplet Somalia har varje insats för att främja ekonomisk utveckling i princip meningslös, så länge institutionerna saknats helt eller saknat kraft. Även biståndet bör tydligare främja uppbyggandet av ett statligt våldsmonopol.
För det tredje bör svenskt bistånd ta sin utgångspunkt i att fattigdomsbekämpning har sin grund i ekonomisk tillväxt – något som kräver fokus på att skapa grundläggande förutsättningar för att näringsliv och företagsamhet ska kunna fungera. För att tillväxt ska få större utrymme i biståndet måste mer av det internationella samarbetet bidra till reformer för fri företagsamhet och frihandel, liksom en större involvering av näringslivet i de insatser som görs. Biståndet har mycket att lära av betydelsen av ekonomisk tillväxt och att sådan drivs av företag – i låg- och medelinkomstländer ofta av småskaliga företag. Det betyder också att företag kan blir bättre på att bidra till hållbar ekonomisk utveckling och bidra till bredare ansvarstagande.
För det fjärde, och kanske viktigast, måste biståndet bygga på insikten att ett gott samhälle byggs med en bra balans mellan stat, näringsliv och civilt samhälle. Tre delar, med olika uppgifter och som inte får dominera på bekostnad av den andra. Det finns en fara att svenskt bistånd allt för ensidigt fokuserar på statliga insatser och glömmer den roll som näringsliv och civilt samhälle har för ett fungerande samhälle. Det är inte ovanligt att man stöter på idéer som bygger på att fattigdom ska bekämpas med statligt finansierad socialtjänst. Detta samtidigt som mycket av den välfärdsstuktur som faktiskt finns i många utvecklingsländer bygger på civilsamhällets olika insatser, i vård, skola och socialt arbete. Goda samhällen byggs i balans mellan dess olika delar, och det svenska biståndets inriktning ska stödja en sådan utveckling, inte hota den.
Biståndet omsätter 31 miljarder 2013. Vad de pengarna används till borde ägnas större och positivt intresse från borgerligt håll.
Henrik G Ehrenberg
Ordförande KIC och vice ordförande Idéinstitutet Civitas