Västerlandets politiska idéhistoria sedan renässansen visar två tydliga huvudfåror. Den ena är viljan till makt och den andra är viljan till rätt. Den italienske humanisten Machiavelli (1469-1527) är den tydligaste exponenten för att makt avgör och begränsar rätten. Den holländske humanisten Erasmus (1466-1536) var den tydligaste exponenten för att rätten avgör och begränsar makten. Båda skrev en Furstespegel, en skrift i en litterär politisk genre av moralfilosofisk och teologisk undervisning för en blivande furste.
Med Fursten från 1513 skrev Machiavelli en sådan handledning för envåldshärskaren. Arbetet är känt just för att det avvek från den kristna undervisningen. Machiavelli hämtade inspiration från antikens historiska källor och han ville skilja den kristna etiken från politiken. Oreglerad maktutövning, lögner, löftesbrott och lönnmord rättfärdigas av att vinna och behålla makten. En förutsättning för maktinnehavet är dock att fursten håller sig populär. En logisk konsekvens blev Friedrich Nietzsches (1844-1900) samhällsanalys och värdenihilismen, där maktanspråk förutsätts bakom handlingar av såväl politisk som religiös natur. I Nietzsches dekonstruktion speglar kristen etik svaghet. Någon allmänt accepterad etisk måttstock finns inte. Det rätta ses som en social konstruktion och avgörs av vad som känns rätt. Makten söks för sin egen skull och politik urartar till konsten att vinna eller behålla makten.
De furstespeglar som utgår från etiken i Nya testamentet utgör en rik idéhistorisk källa, men jämfört med Machiavelli är den nästan helt förbisedd. En lång rad arbeten contra Machiavellum förordade att fursten var underställd en given rätt och måste handla rättfärdigt till gagn för det gemensamma goda, bonum commune. All överhet var ytterst underställd en god och rättvis Gud. Erasmus, förmodligen samtidens mest inflytelserike humanist, publicerade sin Institutio Principis Christiani, den kristne furstens undervisning, år 1515. Det är osäkert om han kände till Machiavellis arbete, då det endast cirkulerade bland humanister som manuskript, innan det trycktes år 1532. För Erasmus var Salomo det stora föredömet som jordisk konung, men den kristna etiken skulle styra fursten, även när impopulära beslut måste fattas.
Fortfarande trycks och läses Machiavellis Fursten, men få känner till den rika tradition av furstespeglar som fanns långt före den italienske realpolitikern. Machiavelli hävdas ofta vara en realist. Motståndare anses naiva och idealistiska. Men i grund och botten handlar det om livsåskådning och etisk grund för politiken. Politik går tillbaka på etik. Etik handlar om värden, karaktär och dygd inför varje tanke och handling. Söks makt för att utöva makt eller för att skipa rätt? Är kommuner, regioner, stater, EU och FN enbart arenor för maktutövning eller för grundläggande värden och mänskliga rättigheter?
Det finns en konflikt mellan företrädare för dessa två inriktningar. Det finns också en frestelse för varje politiker att överge etik och ideologiska principer, om makt och resultat kan vinnas på något annat sätt. Trycket är ibland hårt att ändra åsikter för att vinna makt. Men där rätten och rationellt grundad övertygelse försvagas för maktens skull, där krymper också utrymmet för integritet och civilkurage. Förnekas etikens existens försvinner också skälen att rationellt pröva moralfilosofiska argument. Allt beror då av känslor och tyckande. En enfaldig åsiktsdiktatur hotar, vilket inte minst de mediala reaktionerna på den senaste regeringsombildningen visar.
Per Landgren, Fil.dr.
Styrelseledamot i Civitas
Publicerad i Kristdemokraten