Under våren har det visats en utställning på temat ”Juden Jesus” på Judiska muséet i Stockholm. Ett litet museum, en liten utställning och en liten fråga. Eller? De flesta håller nog med om att det är självklart att Jesus var jude. I alla fall idag. Förra århundradet diskuterades faktiskt denna fråga – om Jesus var semitisk eller arisk – på fullt allvar av teologiskt skolade akademiker. Ingen av dem blev utskrattad av sin samtid. Tvärtom blev de tagna på stort allvar och fick höga positioner inom både den akademiska och den kyrkliga världen. Fram till omkring år 1945 sågs denna fråga som helt legitim och seriös. Hur tänkte man egentligen? Och är det relevant eller intressant idag?
Vad man i Tyskland försökte göra var att bevisa att Jesus inte var av semitiskt ursprung, utan att han var arier. Om alla judar per definition var dåliga människor, hur kunde då Jesus (som var god) vara judisk? Alltså måste han vara arier. Så här i efterhand kan det tyckas mycket märkligt och mer fantasifullt än vetenskapligt.
Vissa historiker hävdar att det var ett litet antal originella teologer som egentligen inte hade så stort inflytande. De flesta kristna skulle enligt detta resonemang ha varit starka motståndare till de nazistiska strömningarna, aktivt kämpat emot dem, och den lilla gruppen av säregna teologer varit en marginell företeelse. Men faktiskt var det tvärtom. Den grupp som kallades för Deutsche Christen, hade som mål att utradera allt judiskt från kristendomen (inklusive det judiska hos Jesus) var stor och tongivande på många sätt. Det var en rörelse som grundades 1932 och så småningom samlade omkring 600 000 medlemmar. Flertalet av medlemmarna var protestantiska lekmän och präster/pastorer., men också några katoliker anslöt sig. Även om man utgjorde en minoritet hade man ett oproportionerligt stort inflytande. Många medlemmar satt på nyckelpositioner i olika kyrkliga beslutande organ, undervisade vid teologiska fakulteter vid universiteten och vid lärarseminarier, som biskopar etc. Med andra ord hade man goda möjligheter att påverka andra med sina teorier och tankar.
Deutsche Christen var en inomkyrklig rörelse med medlemmar och sympatisörer inom främst protestantiska kyrkor. En konkurrerande rörelse som också hade medlemmar i samma kyrkor och samfund var Bekennende Kirche, den bekännande kyrkan. Den stora majoriteten av tyska kristna lekmän och präster/pastorer var inte medlemmar i någon av dessa rörelser.
Man spred sitt budskap om en rasren arisk kyrka genom möten, publikationer och utbildning av olika slag. Många var alltså präster och lärare (eller utbildade sådana) vilket möjliggjorde en effektiv spridning av budskapet. Under 1930- och 40-talen försökte man utestänga judiska konvertiter från möjligheten inte bara till aktiv tjänst inom någon kyrka, utan också från att besöka gudstjänster i tyska protestantiska församlingar. När Nürnberglagarna introducerades välkomnades detta. Att befria gudstjänsterna från alla former av judiska inslag stod högt på agendan.
När man försökte distansera sig från Gamla testamentet skedde det på olika sätt i olika landsändar och lokala/regionala kyrkor. Ett exempel var att som år 1933 i Schleswig-Holstein starkt begränsa användandet av GT i skolundervisningen. Den första berättelsen som klassades som alltför icke-tysk var den om Isaks bindande. Men trots allt var det många, även aktiva medlemmar i Deutsche Christen, som länge använde sig av delar av GT i olika sammanhang. Särskilt delar Psaltaren fortsatte att vara populära.
Beträffande Nya testamentet var det lite svårare att göra sig av med hela stycken. Men man gjorde ändå försök att genom dessa texter visa att Jesus inte var jude, utan i själva verket var motståndare till judar och allt vad judendom hette. Jesus var med andra ord en god och föredömlig antisemit, menade man. Kärnan i det kristna budskapet låg i raskampen. Alltför mycket judiskt hade smugit sig in i kristendomen, och borde rensas bort. En viktig aspekt här var att begreppet synd skulle vara ett judiskt, och alltså ovälkommet, element som borde tas bort från den tyska, ariska och sanna kristendomen. Här gällde det att omtolka det som tidigare hade uppfattats som centralt, men som alltså var felaktigt. År 1944 utkom en sådan kreativ nytolkning författad av en tidigare katolsk präst. I en enkel pamflett beskrev han Bergspredikan som en krigsförklaring mot judendomen.
För att stödja detta teologiska tankegods fann man det nödvändigt att också ge ut psalmböcker med lämpliga sånger att sjunga i gudstjänster. Såväl text som musik skulle då vara renad från judiska influenser. Att byta ut vissa utryck som ”Libanons cedrar” mot ”barrträd i Tyska skogar” föll sig då naturligt. Flera psalmböcker gavs ut, och de såldes i stora upplagor.
Målet var att skapa en Volkskirche, en folkkyrka, där tyska arier skulle känna sig hemma och inte besväras av judiskt inflytande. Att utestänga judiska konvertiter var logiskt menade man, då dopet inte kunde förändra en judes status som just jude – det gjorde bara att man släppte in icke-ariska element i den rena ariska kyrkliga gemenskapen. Redan tidigt agiterade man också mot att man skulle samla in pengar till mission bland judar.
Att skapa en helt tysk (alltigenom arisk) folkkyrka var alltså det man drömde om. En av inspirationskällorna till detta var paradoxalt nog den omfattande missionsverksamhet som bedrevs i länder utanför Europa. Där menade många att det var nödvändigt att presentera det kristna budskapet på ett sätt som anpassades efter varje folks eller kulturs möjligheter att förstå och ta emot det. Med andra ord eftersträvades en form av inkulturation. Detta tolkades av dem som ville ha en rent tysk kyrka som att man i Tyskland skulle ha ett budskap och en kyrka som passade det tyska folket. I Tyskland skulle det alltså vara bäst med en tysk, på rasistiska grunder arisk kyrka med ett tyskt och rent ariskt budskap. Så därför måste man för Tysklands och tyskarnas skull få bort det icke ariska från kyrkan och det kristna budskapet. Så småningom tog dock många missionärer avstånd från detta, då det helt undergrävde legitimiteten i att missionera bland alla icke-kristna.
Det är svårt att tänka sig att denna teologiska utveckling hade varit möjlig om det inte hade funnits ett folkligt stöd och en acceptans för den. Intressant är kanske att även vissa professorer i teologi från svenska universitet fullt ut stödde tanken på en arisk Jesus. Och de var medvetna om att judiska (och kristna) forskare avfärdade dessa teorier. Det fanns gott om publikationer tillgängliga för dem. Men inom Deutsche Christen ville man inte lyssna på dessa röster. Svaret var ju redan givet.
Många av de som var drivande i att rensa bort så mycket judiskt som möjligt ur kristendomens teologi och uttryckssätt var ledande och respekterade personer i sina kyrkor och i den akademiska världen. När Tyskland förlorade kriget blev de tvungna att omförhandla (eller dölja) sina tidigare värderingar och verksamhet. Märkligt nog var övergången för de flesta inte särskilt svår. De kunde ofta enkelt och smärtfritt ansluta sig till en mer ”allmän” kristendom, och fortsatte i många fall att vara verksamma inom både det kyrkliga och det akademiska livet. I vissa fall kunde de till och med hävda att allt de gjort egentligen var för att skydda kyrkan och kristendomen mot nationalsocialismen.
Idag finns det väl ingen seriös forskare som stöder tanken på att Jesus inte var jude utan arier. Idag är det en icke-fråga, men så har det alltså inte alltid varit. Det kan alltså vara intressant att se lite närmare på vad som kan hända om man kritiklöst blandar ideologi och religion. Det kan ju gå hur illa som helst om man till varje pris vill att religionen ska vara politiskt korrekt. Men det ser man förmodligen bäst i efterhand – eller utifrån.
Hedvig Larsson
Publicerad i Kristdemokraten under vinjetten På djupet.