Politikens gränser har de senaste åren blivit ett ofta återkommande begrepp i kristdemokraternas politiska språk. Omvärlden har uppfattat det som partiledningens sätt att göra upp med bilden av ett parti som vill moralisera över detaljer i människors liv och som har nära till förbudsknappen. Och nog har svenska kristdemokrater under årtionden präglats av en politisk miljö där allt är politik och alla problem har en lag, förordning eller ett bidrag som närmsta lösning tillhanda.
Politikens gränser är dock djupt förankrat i den kristdemokratiska filosofin. Det är i partiprogrammets subsidiaritetsprincip vi hittar inspirationen till att tala om politikens gränser. Det är också här vi hittar klassiska politiska idéer som vårdnadsbidrag, friskolor och avdragsrätt för gåvor.
I tanken om subsidiaritet ligger att makten över tillvaron ska ligga på den lägsta mest effektiva nivån. Och, , vilket många utanför kristdemokratin tenderar att glömma bort, de starkare gemenskaperna och samhällsnivåerna har en skyldighet att stödja och hjälpa de svagare att kunna fatta självständiga beslut. Om man plockar bort stödet från subsidiaritetstanken förvanskas den till att i princip bli en decentraliseringidé – utan tanke på det gemensamma bästa och solidaritet.
Förenklat kan man dela in samhället i tre sfärer: det civila samhället, näringslivet och staten (i bemärkelsen det offentliga). Att det finns en balans mellan dessa sfärer är en förutsättning för välstånd och ett demokratiskt styrelseskick. Varje sfär fyller sin specifika funktion, och om någon tas över av en annan kommer de att korrumperas och viktiga samhällsfunktioner förtvina.
Det civila samhällets uppgift är att se till dina nära behov. Här finns familjen, som utgör grunden för vår välfärd och – paradoxalt nog – vår individuella frihet. Här finns frivilliga gemenskaper som fackförbund, samfund och byalag, där vi tillsammans med andra omhändertar sånt som är viktigt för oss i vår vardag, men som är för omfattande – eller tråkigt – att omhänderta på egen hand. Gemensamt för civila samhällets gemenskaper är att de är skapade för att – med hänsyn till gemensamma samhällsintressen, men utan att vara bundna av dem – bevaka eller omhänderta den egna gruppens specifika intressen.
Näringslivets roll är att skapa resurser som gör att vi klarar och utvecklar vår fysiska tillvaro. Det skapar innovation och en möjlighet till inkomst. Men det skapar också en möjlighet till personlig frihet, vare sig det är genom en inkomst eller om friheten består i att förverkliga livsdrömmar genom egen företagsamhet.
Statens roll är, till skillnad från civila samhällets, att sträva efter det gemensamma bästa. Att balansera alla de intressen som finns i näringsliv och civila samhället så att helheten blir så bra som möjligt. I förlängningen är det staten som är satt att skydda dina individuella intressen och mänskliga rättigheter – exempelvis genom en fungerande rättsstat.
Det är när någon av samhällets sfärer börjar dominera på de andras bekostnad som samhällsutvecklingen blir farlig. Om staten inte ser till det gemensamma bästa genom att sätta sociala och ekologiska ramar för näringslivet, riskerar obetänksamhet eller girighet leda till social misär och ekologiska katastrofer.
Om staten tränger undan civila samhället och dess inneboende mångfald, finns det inte längre något motstånd mot totalitära idéer och fascism. I kommunistiska öststaterna var det bara i familjerna och i kyrkorna som idéerna om människovärde och frihet kunde leva kvar – när staten tagit på sig rollen att både uppfostra barnen och ersätta civila samhällets olika funktioner.
Nu behöver man inte vara stalinist för att glömma bort politikens gränser. I svensk politik är var den gränsen går stundtals en central faktor i debatten. I dag står kristdemokraterna i princip ensamma om att vilja ge ekonomiskt utrymme till barnfamiljer att göra sina egna barnomsorgsval. Tvärtom vill många politiker istället använda förskola och skola till att uppfostra en hel generation i ämnen som för tillfället faller makten i smaken. Grundtanken blir då allt som oftast att förskola och skola ska kompensera föräldrarnas bristande omdöme och oönskade värderingar.
Det samma gäller kvoteringsdebatten, vars bärande idé är att föräldrar och företagsägare inte vet sitt eget bästa.
Och det kanske de inte vet. Problemet är att politiker vill använda statens möjligheter till våld, tvång och övertalning i sin uppfostran av medborgarna. Det leder förstås fel. Ingen skulle i Sverige idag komma på tanken att staten ska bestämma varje barns framtida yrke – baserat på rationella analyser kryddat med övertygelsen om att det bästa nog är om alla jobbar med genusperspektiv och/eller omställningen till en förnyelsebar energiproduktion. (De två perspektiven går dessutom inte sällan att kombinera.)
I det ljuset är det ändå förvånansvärt principlöst i den politiska debatten, eftersom många av idéerna och förslagen som florerar inte ligger särskilt långt bort från samma ambition att detaljstyra allt i tillvaron.
Eftersom staten har de yttersta maktmedlen till sitt förfogande, åligger det också staten – tjänstemän som politiker – att lägga band på sina egna ambitioner att styra och ställa Staten ska inte förvandlas till en enda stor intresseorganisation för vissa gruppers vilja att omdana samhälle och medborgare enligt eget tycke. Staten ska tvärtom använda sin makt på så sätt att civila samhället och näringslivet får maximalt utrymme att utvecklas på sina egna villkor. Staten ska därutöver använda sina resurser till att frigöra och möjliggöra mångfald och utveckling – inte enfald och omotiverad begränsning.
Henrik G Ehrenberg
Publicerad under vinjetten På djupet i Kristdemokraten