Hur står det till egentligen till i Aktiebolaget Sverige? Är det en relevant fråga? Tja, ibland ställs den i alla fall. Oftast när någon tycker att den ekonomiska politiken inte gett önskat resultat, när man tycker att verksamheten i staten är ineffektiv eller när man tycker att skattepengar används på fel sätt. ”Hade detta varit ett bolag hade det inte fått gå till så här.”
Självklart måste vi förvänta oss att politiken levererar det den lovar, visst ska arbetet i staten vara effektivt även ur ett kostnadsperspektiv och skattepengarna får aldrig tas för givna utan måste förvaltas på bästa sätt. Men det blir ändå lätt fel när effektivitet och kvalitet i det offentliga ska mätas och styras på samma sätt som när vi driver ett kommersiellt företag. Företag agerar på en marknad där vinsten är resultatet och förmågan att generera vinst avgör om du kommer att överleva eller inte.
Resurserna till offentlig verksamhet är inte ett resultat av verksamheten utan ett medel som kommer från skattebetalarna och som används för att skapa ett resultat, en verksamhet som måste mätas och värderas på annat sätt.
Hur står det till med Aktiebolaget Sverige är inte en relevant fråga.
Politiker från både höger och vänster och från kristdemokratiskt håll har även ur andra perspektiv gått i fällan att se vårt gemensamma samhällsbygge som ett företag: ”Det offentliga ska inte göra det som marknaden klarar bättre”. Förvisso inte. (Stat, landsting och kommuner ska inte heller agera på marknaden på ett sådant sätt att konkurrensen snedvrids eller till och med konkurerar ut företag.) Med det finns mycket som marknaden inte klarar av. Marknaden klarar inte att formulera gemensamma visioner och sätta ut gemensamma ambitioner för det som är vår gemensamma del av samhället.
När den lokala föreningen, som under lång tid skött skidspåren på kommunens friluftsgård möts med upphandlingsformulär och frågor om hur stora de årliga kostnaderna är, så är ju risken stor att man tappar sugen. Säkert kan proffsföretag ta över uppgiften, men det civila samhället försvagas och banden mellan det offentliga och civilsamhället försvagas. Hur påverkar det kostnaden och utvecklingen av skidspår och friluftsgård på lite längre sikt? Hur påverkar det sammanhållningen i samhället?
När staten ska sälja ut egendom får då civilsamhället den tid det behöver för att vara med och slåss om tillgångarna, eller är det högsta bud i dag som gäller? När kommunen funderar på att lägga teknisk support på entreprenad, får den då ta hänsyn till värdet av att kompetens stannar i kommunen till nytta för många fler, eller är det bara kostnaden på sista raden som gäller?
En rad retoriska frågor som jag menar pekar på att marknadens spelregler inte alltid fungerar när vi vill omvandla våra gemensamma ambitioner till verklighet.
Varför nickar vi då alla så ivrigt när någon påstår att ”staten, landstinget eller kommunen måste lära av näringslivet”? Jag vet inte. Kanske för att det i samhället finns en trend att det är lite finare i näringslivet än i den offentliga verksamheten, en trend vi i så fall måste vända. Det gör vi inte genom att okritiskt anamma näringslivets styrsystem och utvärderingsmetoder, utan genom att stå upp för det speciella med en verksamhet som finns till för vårt gemensamma bästa.
Kanske är det för att det har skapats lagar och regler som gör det lätt, ja ibland nödvändigt, att luta sig mot vad som står på sista radens plus och minus. Men politik är inte bara att förvalta och effektivisera. Det är att vilja något mer.
Kristdemokraterna är ett parti som ser värdet i den gemsamma sektorn och som ser värdet av ett starkt civilsamhälle och har därför ett stort ansvar att granska regelverken, styrsystemen och utvärderingsmodellerna så att utrymme finns för att de värdena ska öka i minst samma takt som värdet på sista raden i balansräkningen.
Helena Höij
Publicerad i Kristdemokraten.