Att bygga en politik på kristen etik är uppenbart fortsatt provocerande. När Lars Adaktusson frågades ut av SVT i sin egenskap av toppkandidat för Kristdemokraterna, ägnades en stor del av intervjun till att misstänkliggöra partiets syn på aborter. Det tyder kanske på en viss brist på fantasi att politiska reportrar ägnar tid åt att diskutera en fråga där kristdemokraterna 1997 – för 17 år sedan – tydligt klargjorde att svensk abortlagstiftning är okej och att det förebyggande arbetet är vägen framåt för att minska antalet aborter.
I efterföljande Aktuelltsändning hade SVT:s Margit Silberstein i uppgift att kommentera utfrågningen. En av kommentarerna var att det där med kristna värderingar inte självklart handlar om socialt ansvar och solidaritet, utan kan vara kontroversiella i frågor som abort och syn på kvinnans ställning.
Jag var en av de som reagerade och på Twitter ifrågasatte Silbersteins kommentar i sak – och framför allt dess syfte. Ingen förnekar att det finns de som kallar sig kristna och hänvisar till kristna värderingar när de argumenterar för diverse märkliga förslag. Men att smeta åsikter på ett politiskt parti – som uppenbart inte delas av partiet – blir mycket märkligt.
På Twitter framförde jag till Silberstein att vi i konsekvensens namn nu förväntar oss att få höra frågor om Gulag nästa gång SVT intervjuar en socialist. Hennes var på detta var att; ”Om det vore så självklart att kristna värderingar ska vara EU:s hade det väl stått i fördraget för länge sen?”
Det är en sak att problematisera referenser till kristen värdegrund i EU:s fördrag – en annan sak att förklara att en sådan skrivning skulle innebära ett hot mot jämställdhet och sunt förnuft. Jag påtalade att vi så gott som aldrig hör liknande paralleller och jämförelser i förhållande till andra ideologiska utgångspunkter. Nästa gång SVT intervjuar jämställdhetsminister skulle de exempelvis – i konsekvensens namn – kunna fråga; ”Jaha, du är feminist. Det var ju problematiskt. Då tycker du män är djur då?”
Silbersteins reaktion var att avsluta diskussionen med att den var meningslös att fortsätta. Något som upprört ett antal personer och som ifrågasattes i allt annat än svepande ordalag förtjänade således att diskuteras genom en fråga och ett påföljande avfärdande, när någon hade mage att påtala inkonsekvensen i SVT:s journalistik.
Det Silberstein och andra tycks ha svårt att förstå och förhålla sig till, är att kristdemokrati till sin natur inte skiljer sig från andra ideologiska utgångspunkter. Kristdemokrater, liksom liberaler, konservativa, feminister, socialister, kommunister och gröna, formulerar utifrån sina utgångspunkter en idé om hur de vill att samhället ska se ut, vad en människa är, hur vi ska förhålla oss till varandra, naturen och ekonomin, liksom vilken riktning och form samhällsutvecklingen ska ta.
Den som tror att grundlagar, konstitutioner och fördrag utformas i ett idépolitiskt vacuum tar antagligen lite för lätt på politikens drivkrafter. Därför är det förstås lämpligt för en politisk reporter att grotta ned sig i de filosofiska resonemangen bakom konkreta förslag. Man önskar att det skedde lite oftare än idag. Det betyder dock inte att den politiska filosofin i sig – så som partierna beskriver den – måste vara i ständigt fokus.
Nu för tiden slåss exempelvis ett antal svenska partier om vilket av dem som är mest feministiskt. De har olika syn på hur ett feministiskt samhälle ser ut och hur det ska formas. Om det fanns skäl att tro att dessa partier alla tycker att män är djur, skulle journalisterna förfölja dem med frågor om synen på män. Nu verkar journalisterna inte tycka att några sådana generella skäl finns. Frågan till Silberstein var då, varför hon tycker att sådana skäl finns i förhållande till svenska kristdemokraterna och kristdemokratin?
Man kan inte begära att människor i gemen ska ha någon tydlig uppfattning om ett enda partis ideologi eller samhällssyn. Att politiska reportrar verkar sakna grundläggande kunskaper om partier och deras ideologi är dock besvärande. Inte minst borde det vara det för dem själva.
Kristdemokratin hämtar sin inspiration från de värderingar som genererats och/eller förvaltats i den kristna traditionen. Dessa idéer om samhälle och människa går tillbaka till antikens Grekland, Romarriket och den judisk-kristna etiken. De är väl definierade och på det stora hela högst okontroversiella – då de präglat hela den västerländska kulturen och bland annat sammanfattas väl i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och utan vilka vi i västvärlden antagligen inte skulle ha haft den demokratiska utveckling som vi sett under 100 år.
Dessa idéer är sammanfattade i begrepp som okränkbart människovärde, människans ofullkomlighet, personalism, naturliga gemenskaper, broderskap, solidaritet, subsidiaritet, förvaltarskap, naturrätt, rättsstat och social marknadsekonomi. Begrepp som hittar sin motsvarighet i andra politiska filosofier – ungefär lika väldefinierade och möjliga att ställa ingående frågor om – så som kollektivism, individualism, klass, planekonomi, jämlikhet, materialism, kapitalism, självförverkligande och frihet.
Att anklaga svenska kristdemokrater för att ha svårt att skilja mellan kyrka och stat, politik och religion, borde få vilken anklagare som helst att rodna, när man påtalar att det var socialdemokrater och övriga partier i Sveriges riksdag som sedan demokratins införande upprätthöll statskyrkosystemet – och en kristdemokrat som för 20 år sedan avskaffade det.
Kristen etik och kristna värdegrunden borde vara relativt självklar att förstå för de flesta. Kristdemokratin i Latinamerika har valt att benämna kristdemokrati som ”kristen humanism”. Det är kanske lättare att förstå som begrepp för den som känner ett främlingskap inför religion och kyrka. För en del måste man göra det så enkelt som att säga att värdegrunden sammanfattas med orden; Det du vill att andra ska göra för dig – det ska du också göra mot dem. Men svårt – det borde det inte vara!
Henrik G Ehrenberg
Vice ordförande, Civitas