Mycket i den allmänna debatten om samhällets värdegemenskap känner jag igen från forskningen om organisationskultur. Den tidiga forskningen om organisationskultur utgick från insikten om hur viktigt det är med kärnvärden och kulturella uttryck. Människors handlande bestäms inte bara av vad som står i formella måldokument och arbetsbeskrivningar utan i hög grad av gemensamma föreställningar om vad som är viktigt och oviktig, hur världen är beskaffad och vad organisationen bör ägna sig åt. En företagsledning som vill satsa på att utveckla nya produkter och marknader får exempelvis problem om de anställda innerst inne är övertygade om att vi lever i en osäker värld där det gäller att följa beprövad erfarenhet och att undvika onödigt risktagande.
Den tidiga forskningen om organisationskultur präglades också av en insikt om att ledarskap har en symbolisk dimension. En företagsledning som vill stimulera innovation behöver exempelvis belöna personer och grupper som experimenterar och testar nya lösningar, även om de råkar göra ett och annat misstag när de prövar sig fram. Belöningarna kan gärna ges offentligt, så att alla märker att i det här företaget uppskattas verkligen nyskapande.
Den fortsatta forskningen om organisationskultur har präglats av en insikt om att en organisation vanligen inte har enda kultur utan en mångfald av föränderliga föreställningar och subkulturer som är svåra att styra. Olika avdelningar eller yrkesgrupper utvecklar egna övertygelser, ibland i opposition mot andra avdelningar eller grupper i organisationen.
Klumpiga försök att styra en organisationskultur kan väcka skepsis och motstånd, i synnerhet om de uppfattas som manipulativa eller inkonsekventa. Ett klassiskt exempel är en VD som hela tiden försäkrar att ”personalen är vår främsta resurs” och sedan fattar beslut om personalnedskärningar. Organisationsledningen påverkar kulturen inte så mycket genom vad den säger som genom vad den gör. Människor i organisationen läser hela tiden av vad cheferna ägnar sin tid och beslutskraft åt och drar sina egna slutsatser. Handlingar väger tyngre än ord. Olika människor i en organisation uppfattar dessutom samma skeende på olika sätt. Det växer fram olika tolkningar av vad cheferna sagt och gjort, av vilken situation organisationen befinner sig i och hur den borde agera.
När det gäller samhällets värdegemenskap har det på senare tid vuxit fram en insikt om att ett samhälle inte bara styrs av formella lagar och regler. Allt fler håller med om att det är viktigt att det finns vissa grundläggande värden som medborgarna erkänner och respekterar. Men det finns fortfarande en viss yrvakenhet när det gäller den mångfald av tolkningar och övertygelser som oundvikligen uppstår i ett fritt samhälle.
Politiker är ofta medvetna om de symboliska dimensionerna av vad de säger och gör. Men många politiker och kommentatorer verkar ändå ha en naiv tilltro till att det går att styra värderingar med formella beslut. De tycks tro att om man bara inskärper vissa värderingar tillräckligt tydligt i formella dokument och beslutsprocesser så kommer människor att övertygas. Till exempel tror en del att det går att främja gemensamma värderingar genom att låta nya medborgare genomgå skriftliga tester.
Enligt min uppfattning kan politiker gärna vara tydliga med sina egna värderingar och övertygelser, men de kan inte kräva att andra ska hålla med dem. I stället för att avkräva formell uppslutning kring uttalade värderingar bör de inrikta sig på att skapa förutsättningar för människor att utveckla gemensamma uppfattningar i praktiken.
Värderingar bildas i vardaglig samvaro med andra människor. Om olika grupper i samhället ska utveckla gemensamma värderingar kring grundläggande frågor som demokrati, rättvisa och alla människors lika värde behöver det finnas kontaktytor där grupperna möts. Dessutom finns det många frågor där vi inte alls behöver tycka likadant utan där det snarare gäller att visa respekt för andras uppfattningar. En sådan praktisk tolerans kan vi bara utveckla om vi träffar och lär oss att komma överens med människor som inte är precis som vi själva.
Det är alltså viktigt att det finns mötesplatser i samhället där människor med olika socialt, ekonomisk och kulturellt ursprung får vardaglig kontakt med varandra. Annars är risken att vi utvecklar parallella gemenskapet med skilda världsbilder och får allt svårare att förstå och komma överens med dem som tillhör en annan gemenskap.
Sådana möten sker redan hela tiden – i skolor, på arbetsplatser och i ideella föreningar. Men det finns också en betydande segregation som gör att det behövs fler gränsöverskridande mötesplatser. I min utredning för Framidskommissionen om framtida utmaningar för sammanhållning och rättvisa pekar jag ut detta som en central utmaning. Det är en utmaning inte minst för det civila samhället, som kan göra en stor och avgörande skillnad genom att skapa nya sammanhang där människor med olika bakgrund möts och samverkar.
Charlotta Levay
Publicerad i Kristdemokraten