En möbelkatalog från ett välkänt varuhus som saluför möbler, heminredning och en hel livsstil har vållat stort rabalder. Många har anmärkt på att det i den katalog som givits ut i Saudiarabien helt saknar bilder av kvinnor, medan både män och barn finns representerade. Skulle sådana bilder ha varit aktuella i Sverige hade antagligen vissa grupper jublat, och andra blivit mycket upprörda. Man skulle ha frågat sig om det var smygreklam för att män ska ta ut föräldraledighet och stanna hemma med sina barn medan deras fruar är ute och gör karriär. Eller så kunde man vilja visa hur trevligt det ser ut hemma hos samkönade par. Men när dessa bilder är aktuella i Saudiarabien upprörs man därför att kvinnorna har retuscherats och gjorts osynliga. Samma bilder kan alltså tolkas lite olika, och det visar att det är kulturen som avgör hur vi ser på dem och förstår dem.
Men vad är det då som gör att man reagerar så häftigt på vad som skulle kunna ses som en anpassning till den rådande kulturen i Saudiarabien? Att detta land är mycket rikt och därför skulle kunna utgöra en stor potentiell marknad för någon som vill sälja möbler och heminredning råder det inga tvivel om. Den största rikedomen i Saudiarabien är kanske, ur landets eget perspektiv, inte oljan, utan det faktum att man har både Mecka och Medina inom sitt lands gränser. Det är ju städer som är starkt förknippade med Muhammed och med den vallfärd varje rättrogen muslim drömmer om att få göra åtminstone en gång under sin livstid. Naturligtvis förpliktar detta, och man förespråkar en form av islam som tar detta på mycket stort allvar.
Denna form av islam kallas för wahhabism och den har en lång tradition i detta område. Den utvecklades på den arabiska halvön redan under 1700-talet. I ett försök att förnya islam och göra det egna geografiska området mer självständigt lierade sig Muhammed ibn abd al-Wahhab med Muhammed ibn Saud. Den senare styrde över ett litet område kallat Nejd på den Arabiska halvön.
Vid den tiden utgjorde detta område en del av det osmanska riket som hade nuvarande Turkiet som kärnområde. Vad al-Wahhab och ibn Saud ville var att rena islam från allt främmande och i deras ögon osunt inflytande. De upplevde att islam hade förflackats, och var i stort behov av en rejäl uppryckning. Genom en reformation skulle man kunna återge islam dess forna glans.
För att nå de ideal man eftersträvade valde man att blicka bakåt, långt bakåt i tiden. Det islamiska riket som hade sin bas i Medina under och strax efter Muhammeds tid sågs som idealet också för hur man skulle förstå och förverkliga islam under al-Wahhabs och ibn Sauds tid. Denna guldålder är lika aktuell idag för den som i enlighet med dessa båda reformivrares anda vill leva ett muslimskt liv.
Enligt detta ideal skulle man leva ett enkelt liv, inspirerat av det ursprungliga islamiska samhället som man menade att det varit på Muhammeds tid och strax därefter. På vissa sätt liknar detta de strävanden som kristna ibland har gett uttryck för när de vill efterlikna urkyrkan och apostlarnas tid. Men den wahhabitiska puritanismen ledde inte bara till att man förespråkade enkla seder och ett gammalt arabiskt krigarideal baserat på beduinernas sätt att leva. Lika viktigt var att behålla denna renhet och att inte ge efter för vare sig sufisternas fromhet som man uppfattade som känslomässigt dravel, utan att också hålla en ordentlig distans gentemot allt utländskt inflytande. Eftersom man eftersträvade en ren islam – och man var ju så att säga på hemmaplan i detta – tyckte man sig inte ha behov av något som kom utifrån.
I denna strävan blev det också mycket viktigt att bevara lydnaden mot uppenbarelsen, Koranen, så ren som det bara var möjligt. Man satte uppenbarelsen före förnuftet, och hävdade att det ju ändå inte kunde finnas någon konflikt mellan dessa.
Wahhabismen som idé och livsform spred sig ganska fort. Det var naturligtvis inte så svårt att vinna anhängare och sympatisörer bland muslimer i arabvärlden när man hänvisade till fornstora dagar för att nå fram till en ny glansperiod och lysande framtid. Man gjorde först uppror mot det osmanska riket och valde att upprätta ett eget saudiskt rike. Med det krigarideal man framhävde lyckades man få med sig ganska många och förde en expansiv politik med raider in på shiitiska områden. Detta sågs som ett led i att rena islam från osunda och oriktiga inslag som smugit sig in under århundradenas lopp.
Under 1700-talet spreds wahhabiternas idéer i hela den arabiska världen. På flera platser försökte man utropa islamiska stater som skulle likna den idealstat man tyckte sig se i historierna kring Muhammed och hans tidiga efterföljare i Medina. Givetvis måste vi se detta också mot bakgrund av att Europa lade under sig allt större landområden och gjorde dem till kolonier. Till slut var i stort sett hela den muslimska världen koloniserad eller i alla fall starkt influerad av olika länder i Europa.
För att förhålla sig till detta måste muslimerna ställa sig frågan hur det kunde ha blivit så. Vad hade gått snett, när det nu hade startat så bra under Muhammeds och hans tidiga efterföljares tid? Många drog slutsatsen att det bästa vore att gå tillbaka till just den tidsperioden och finna sitt ideal där. Wahhabismen var alltså ett bra alternativ i detta sammanhang, menade många. På detta sätt kunde man återupprätta inte bara ett muslimskt välde igen, utan även ge sig själv och andra muslimer bättre själförtroende och en stolthet över sin egen tradition och historia.
Om vi glömmer denna långa historia och hävdar att man idag i Saudiarabien borde ändra sin inställning till bilder av kvinnor och män i möbelkataloger gör vi det enkelt för oss. Den stränga könssegregeringen där män och kvinnor lever mer eller mindre i parallella världar (dock med betydligt färre fri- och rättigheter i den kvinnliga än i den manliga sfären) är något som med rätta ifrågasätts på många håll. Inom den muslimska världen menar många att det saudiska kungahuset inte är värdiga förvaltare av de heliga platserna.
Att helt bortse från att det finns en lång tradition gör det inte lättare om man vill utöva inflytande. Kanske det behövs en annan strategi än att tvinga fram en ny möbelkatalog? Debatten vinner inte på att man förfasar sig över att saker och ting inte är som vi är vana vid. Det är lättare att retuschera kvinnor än att ignorera en historisk utveckling. Men att låta kvinnorna synas igen i katalogen betyder inte att man har ändrat på eller glömt det som hänt under flera århundraden. Det finns all anledning att kritisera Saudiarabien på många punkter. Men vi kan inte ändra på det landets historia genom att blunda för den eller säga att de borde förstå saker som vi. En strategi vore kanske att försöka tala så att man blir förstådd, och inte bara provocerar. Det är visserligen sant att en bild säger mer än tusen ord, men vad är det man vill säga – och hur?
Hedvig Larsson
Publicerad i Kristdemokraten