Seminarium: Vilka värden gäller i det mångkulturella Sverige?

Posted on by Civitas Publicerad i Uncategorized

Välkommen till ett intressant seminarium som arrangeras av Civitas den 13 juni kl 18 om vilka värderingar som gäller i det mångkulturella Sverige!

Vilka värderingar ska prägla ett samhälle med många kulturer och traditioner?
Vad ska vi vara toleranta mot? Vad ska vi inte acceptera?
Vad betyder religionsfrihet? Var går gränserna för det?

Frågorna är många och vi söker alla efter verktyg och principer för att orientera oss i ett föränderligt samhälle med globalisering, digitalisering, migration och pluralism. Civitas inbjuder till ett samtal om vilka värderingar som ska styra i ett mångkulturellt Sverige.

Charlotta Levay, docent i företagsekonomi vid Lunds Universitet och vice ordförande i Civitas samtalar med Joel Halldorf, docent i kyrko-historia vid Uppsala Universitet, ledarskribent och författare. Samtalet leds av Stefan Attefall, ordförande i Civitas och tidigare statsråd.

TISDAGEN den 13 juni.
Från kl. 18:00 finns fika framdukat.
Seminariet inleds kl. 18:30 och avslutas kl. 19:45
Glasbruket på Hantverkargatan 3D, Stockholm

Anmälan sker till caroline@civitas.net senast fredag 9 juni.

Kristdemokrat eller konservativ

Posted on by Civitas Publicerad i På djupet

Konservativt eller socialliberalt? Värdekonservativt eller socialkonservativt? Eller bara kristdemokratiskt? Epiteten haglar just nu om Kristdemokraterna som parti och om olika personer i partiet.

Vad betyder då dessa begrepp? Först får vi konstatera att de ofta betyder olika saker för olika människor. Vi lägger olika tyngdpunkter och tolkningar i alla dessa ideologiska begrepp.

Ett annat misstag vi gör är att tolka dessa begrepp utifrån de partier vi har i svensk politik, och glömmer att liberal i den offentliga debatten i USA är något annat än i Tyskland, för att inte säga i Sverige. Och att medan liberal är ett skällsord i USA så tävlar de flesta partier i vårt land om vem som är mest liberal.

Kristdemokraterna har genom sitt principprogram hävdat att kristdemokratin är egen idéströmning. Eftersom denna idéströmning inte är så etablerad i Sverige vill gärna skolornas läroböcker och de politiska journalisterna översätta kristdemokratin till (social)liberalism eller oftast (social- och/eller värde)konservatism. Och det finns drag som sammanfaller. Men också sådant som inte gör det.

Låt oss bena lite i främst konservatism och kristdemokrati.

Konservatism

Ordet konservativ kommer från engelskans conserve, vilket betyder bevara. Edmund Burke, som räknas bland de främsta inom konservatismen, kom 1790 ut med boken ”Reflections on the Revolution in France. Han såg revolutionen som ett skräckexempel, på hur den bröt med det gamla och krossade de värderingar samhället var grundat på.

Den viktigaste enheten i samhället är nationen eller staten. Man ser staten/nationen som en organism, en kropp, som vuxit fram genom historien.

Konservatismen har en pessimistisk syn på människan och hennes förnuft. Att efter en revolution konstruera en god stat efter mänskligt förnuft är omöjligt. I likhet med en kropp, har staten olika delar. De olika delarna har olika uppgifter och så bör det vara. I den goda staten samverkar dessa delar till det bästa. Jämlikhet är ingenting man strävar efter. Inom socialkonservatismen betonar man dock vikten av att alla delar har det bra för att samhällskroppen/staten skall fungera väl. Om vissa delar av samhällskroppen far illa uppstår spänningar som riskerar att leda till revolution.

Konservatismen sammanfattas ibland i den s.k. konservativa treenigheten: Kronan står för staten, den historiska kontinuiteten och historiskt kanske även ståndssamhället. Korset står för kyrkan och de traditionella värden som staten bör vila på. Inom konservatismen finns också föreställningen om nationen som skapad av Gud. Svärdet står för försvaret av staten, visar också på konservatismens nationalism.

Utifrån den här historiska kontexten finns moderna tolkningar och olika riktningar, liksom det finns kring alla idéströmningar. Men de historiska rötterna säger ända något viktigt om varje idéströmnings karaktär.

Skillnader

Kristdemokratin och konservatismen ogillar båda radikala och snabba samhällsförändringar utan vill se samhällen utvecklas organiskt. Historien har dock visat att kristdemokratin är mer reforminriktad än konservatismen, det gäller särskilt på det sociala området. Konservatismen får lätt en slagsida att acceptera sociala och ekonomiska skillnader i ett samhälle som naturgivna och blir därmed mindre reformerande. I principprogrammet står det: ”För kristdemokraterna som politisk rörelse leder ofullkomlighetstanken och avståndstagandet från alla former av utopier till en öppenhet för debatt och kritik om möjligheterna att förverkliga de politiska idealen. Denna prövande attityd innebär att kristdemokratin är en samhällskritisk och reformerande kraft och intar en öppen hållning för samarbete med olika demokratiska och politiska rörelser.”

På medicinskt-etiska området när det gäller familje- och kulturområdet blir likheterna större. Därför använder även många kristdemokrater epitet värde- eller kulturkonservativ om sig själv.

Medan konservatismen av tradition är en stark värnare av nationen är kristdemokratin mer internationalistisk till sin karaktär. Kampen för människovärdet är oberoende av nationsgränser och alla människor på jorden är bröder och systrar. Kristdemokratin blir därmed också anhängare av en aktiv utrikes-, bistånds- och handelspolitik. Den konservative blir mer inåtvänd.

Liberalen och socialisten ser konflikten mellan individen och staten, och att politiken handlar om avvägningen mellan dessa storheter. Medan liberalen tror på den enskilde individens frihet ser socialisten staten/kommunen som viktiga aktörer som måste få mer makt. Kristdemokraterna ser också den enskilde människan, men inser också att hon är en gemenskapsvarelse som behöver familj, släktsammanhang, föreningar, trossamfund för att både utvecklas som personlighet och som motvikt mot en alltför stark stat. När liberalen ser staten som något ont ser kristdemokraten den som viktig, men att den ska spela rätt roll. Här finns också likheter mellan konservatism och kristdemokrati, men konservatismen är kanske mer pessimistisk om människans förmåga att skapa det goda samhället och ser statens auktoritet som viktigare.

Kristdemokratin betonar solidaritetstanken. Den kan definieras som den medmänsklighet och kärlek, som utgår från den gyllene regeln – allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Denna solidaritet sträcker sig bortom de naturliga gemenskaperna. Det är en strävan efter social rättvisa, det vill säga en ambition att utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis fördelning av samhällets goda. Alla räknas och omfattas av samhällsgemenskapen.

Inom kriminalpolitiken är likheten tydlig mellan den konservative och kristdemokraten när det gäller betoningen av det personliga ansvaret och att brottsoffrets situation måste uppmärksammas mer, liksom att straff ska stå i proportion till det brott som begåtts. Att skylla sitt handlade på strukturella orättvisor är inget som bejakas. Men kristdemokratin har en dimension till i ofullkomlighetstanken. Människan lever i ett spänningsfält mellan ont och gott. Tanken om människans ofullkomlighet pekar därför på något typiskt mänskligt. Alla människor begår misstag. Ibland väljer vi till och med att göra det vi vet är orätt. Det fråntar inte det personliga ansvaret. Men det gör att vi alla, efter avtjänat straff, har rätt till en ny chans i livet. Och här ser också kristdemokraten det offentliga som en viktigare aktör för att ge människor en ny chans än den konservative.

I människans ofullkomlighet ligger också en stor potential. Hon kan välja det goda och hon kan välja att utveckla och förvalta sina gåvor. I denna valmöjlighet ligger det oanade drivkrafter att förändra människors villkor i positiv riktning bort från fattigdom, sjukdom och okunnighet.

Avslutning

Detta är ett försök att definiera likheter och skillnader mellan kristdemokrati och konservatism. Ofullkomligt, givetvis. Konservatism är också ett begrepp som kan kombineras med kristdemokratin, om det tolkas på ett visst sätt, och svårligen om det tolkas på annat sätt. Det viktiga är dock inte vilka ideologiska begrepp var och en använder utan vad man menar sakpolitiskt. Jag personligen skulle aldrig definiera mig som något annat än kristdemokrat. Men en del gör det, och är lika goda kristdemokrater.

 

Stefan Attefall

Styrelseledamot Civitas

Publicerad under vinjetten På djupet i tidningen Kristdemokraten

Taggar: , ,

Naturrätten ger hopp

Posted on by Civitas Publicerad i På djupet

För många känns det vilset i Sverige efter valet 2014. Den politiska verkligheten har möblerats om. I Göteborg ställde minst 22 partier upp i valet till Sveriges riksdag. Alla var lika övertygade om att just deras handlingsprogram var det rätta. Är då politiken relativ och alla handlingsprogram i sig lika rätta? Är etiken relativ? Handlingsprogrammen ska ju ytterst ligga till grund för lagstiftning, som i sin tur ska styra människornas handlingar.

Handlingar är vad etik handlar om. Det handlar om att lära sig att skilja riktiga handlingar från felaktiga, goda från onda, och att på goda grunder välja goda och rättfärdiga handlingar och avstå från onda och orättfärdiga. Men etiken gäller inte bara handlingar. Den gäller vad man säger, vad man tänker och vad man gör eller inte gör. Det gäller intentioner, beslut och deras konsekvenser. Det gäller såväl privata som politiska beslut och det gäller lagstiftning. Det är därför alla människor under normala omständigheter, i rätt ålder och vid sunda vätskor kan ställas inför skranket och avkrävas ansvar, politiker såväl som icke-politiker.

Vad är det då som definierar rätta och goda handlingar? Är det lagstiftning som avgör vad som är rätt? Eller är det det rätta som ska avgöra lagstiftningen? Egentligen formulerade jag nog där etikens grundläggande fråga. Hur ska vi kunna avgöra vad som är rätt? Är det rätta något som vi hittar på eller är det något vi upptäcker eller kan resonera oss fram till? Det stora antalet partier som kämpar för sina handlingsprogram kan å ena sidan ha uppfattningen att allt egentligen är relativt och att programmen bara är tillfälliga ståndpunkyter, som speglar de sammanhang vi lever i. Inget program kan då sägas vara felaktigt eller moraliskt förkastligt. Å andra sidan försvarar de flesta partier mänskliga rättigheter och så fort någon misstänks avvika från dem, så leder det till moraliska fördömanden. Hur kan detta komma sig?

Ja, de flesta skulle nog hålla med om att moral dagligen handlar om personliga val mellan olika handlingsalternativ. En del skulle till och med påstå att moraliska frågor är var och ens ensak. Kanske hävdas det till och med att det inte handlar om att fatta rätt beslut utan om att var och en fattar sitt eget beslut. Men ibland blir vi osäkra och oroliga och kämpar med vad vi ska välja. Visar vi inte då att vi är angelägna om att välja det rätta? Här har vi en intressant motsägelse. I det första läget bejakas uppfattningen att vi bestämmer vad som är rätt och fel, och sedan klistrar vi på vår etiska uppfattning på handlingen. I det andra läget tänker vi inte att det vi faktiskt gör är det rätta oavsett vad vi gör, utan vi är rädda för att handla fel och vi vill välja det rätta.

Om var och en skulle bestämma vad som är rätt eller fel kan egentligen dessa olika omdömen aldrig ifrågasättas eller än mindre fördömas. Då finns ju ingen objektiv moral. Ingen uppfattning får då egentligen kritiseras, för alla uppfattningar är lika riktiga. Men samtidigt går detta inte ihop med känslan och övertygelsen i avgörandets stund att en del moraliska val och handlingar har mer fog än andra.

Låt mig nu ta några känsliga och övertydliga exempel. De anförs enbart för att styrka att det i verkligheten faktiskt finns rätt och fel, och att lagen i sig inte avgör vad som är moraliskt rätt och fel.

I abortfrågan förs det ofta fram att kvinnan har rätt att fatta sitt eget beslut. Vårt principprogram säger visserligen inte så, men där står i avsnittet om medicinsk etik följande: ”Det är inte rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort”. Det är kvinnan som är gravid och hon fattar beslutet enligt gällande lagstiftning, men samtidigt är vi nog alla övertygade om att dessa beslut fattas i de allra allra flesta fall med stor vånda. Just våndan pekar på att det finns rätt och fel även här, en rätt som står över lagstiftningen. Och just för att denna vånda finns där så vill politiker inte röra i detta utan utelämnar den gravida kvinnan till sin egen etiska vånda.

Vad gäller rasism, föreställningen att människor av olika slag är olika värda, så utgår en majoritet av Sveriges befolkning från att den ståndpunkten är moraliskt felaktig. Samtidigt hävdar många, som har just den åsikten, att etik och moral är subjektiva konstruktioner och till och med maktmedel i förtrycket t.ex. av en klass eller ett kön. Ibland finns således rätt och fel, som ifråga om rasismen, men i andra fall tycks ett slags postmodern nihilism råda, där moraliska sttåndpunkter ses som sociala konstruktioner i syfte att vinna eller behålla makten.

Det finns alltså hopp i detta virrvarr av handlingsprogram och etiska ståndpunkter! I ett sekulariserat samhälle står hoppet till naturrätten. Och kom ihåg: naturrätt är etik. Det är den mest naturliga etiken som finns, för den går tillbaka på människans natur. Det handlar inte om vad som händer ute i naturen. En ack så vanlig missuppfattnng. Det handlar om den mänskliga naturen och dess ändamålsenlighet. För en som tror på Gud är det en etik baserad på övertygelsen att Gud har skapat människan och att Gud hade en rad specifika avsikter med att skapa henne, just så som hon är. För en, som inte tror, är det en etik, som baseras på människans natur, oavsett hur hon har kommit till. Ändamålsenligheten är grunden för naturrätten.

Naturrätten utgår från allmängiltiga värden. De är gemensamma för alla människor. Alla grundläggande värden följer av människans existens, oavsett kön, ålder, nationalitet, ursprung eller sexuell läggning. Alla kvinnor och alla män har, enligt FN, en inre värdighet. Därför kan man inte handla hur som helst, för alla har rätt att förverkliga samma grundläggande värden, på sina respektive villkor. När kvinnor och män inte möter respekt för liv, hälsa, sanning, kunskap, frihet etc. så kränks deras mänskliga rättigheter att få förverkliga dem. Då reagerar vi negativt. Så det finns hopp! Naturrätten ger den etiska grunden för politik. Nu gäller det bara för oss att själva förstå, förklara och stå för den.

Per Landgren, fil.dr.

Publicerad i Kristdemokraten under vinjetten På djupet.

Taggar: , , ,

Makt och värde

Posted on by Civitas Publicerad i På djupet

Det finns en historia som är sann och som jag tycker om att berätta. Den handlar om en man som låg på en hospiceklinik. Han hade inte så många veckor eller dagar kvar av sitt liv, men skulle få komma hem på permission över helgen.

Inför detta kommer två välmenande sjuksköterskor in i rummet hos honom och säger; Nu skall vi ha vårdplanering.

Mannen som är stor och lång har fått ganska mycket smärtstillande medicin och har därför lite långsam reaktion, reser sig sakta upp i sängen och focuserar på de två kvinnorna. Det hör till saken att han hela livet varit van att bestämma både över sig själv och de verksamheter han varit chef för. Med stadig blick säger han bestämt; I det mötet är det väl jag som skall vara ordförande. Det blev ingen vårdplanering, det ordnade sig ändå.

För mig som kristdemokrat är det några aspekter som hänger ihop med denna alldeles sanna historia och som jag vill ta upp. Jag har inte sanningen men eftersom jag tycker att både vårt parti och hela alliansen hoppar över frågorna alldeles för mycket vill jag säga något.

Den första frågan är; Hurdan är människan, är hon stark eller svag eller kanske bådadera? All politik går att härleda till svaret på den frågan. Även om vi inte så ofta gör det i verkligheten så kan det finnas goda skäl att göra det just nu, om ett år är det val.

I ett sunt samhälle finns det en naturlig balans mellan civilsamhälle, inte bara som resultatet av organisationer utan som ett resultat av enskilda individer, företagande på olika sätt och en stat. Den som vill läsa en tänkare på området rekommenderar jag att ta sig an Hans Zetterbergs böcker i ämnet. För att denna tankefigur skall fungera krävs att vi förstår skillnaden mellan de tre delarna och förmår särskilja deras uppgift. Ibland hör man politiker, även bland våra egna led, förväxla begreppen stat och samhälle. Kanske är det inte konstigt. Vi har genom socialdemokratisk försorg förts in i ett tankemönster som många oreflekterat anammar. En idé om att staten står över allting, kan allting och gör allting bäst. En så renodlad socialistisk tanke kan knappast uppvisas någon annanstans.

Människans plats och kapacitet i dessa sfärer är ganska lätt att se utom i den som handlar om staten. I näringslivet är det människor som vill skapa något utifrån en idé om vad som kan vara utvecklande, nytt och lönsamt. Allt företagande har människor med idéer och innovationskraft som med hårt arbete skapar både socialt och materiellt välstånd. En del misslyckas medan andra lyckas. Samma sak råder i civilsamhället både i den minsta enheten, familjen, såväl som i större gemenskaper och sammanhang. Människor använder sin kapacitet i form av fantasi, engagemang, lust, glädje och ansvarstagande. Likväl som i näringslivet är det i denna sfär tydligt hur enskilda människor uträttar stordåd, oftast i gemenskap med andra. Vardagen innehåller misslyckanden men oftast är det förbluffande hur starka och kraftfulla människor är. Ett signum för denna sfär är initiativrikedom, styrka, ansvarstagande och empati. En positiv människosyn är lätt att belägga i dessa bägge sfärer.

Svårare blir det när vi kommer till den tredje sfären. Staten. Här samlas, inte så konstigt med tanke på ett socialistiskt betraktelsesätt, en paternalistiskt överförmyndarpolitik som slår undan benen på varje människas egen förmåga och kapacitet. Sättet att genomföra detta är att till en början gruppindela befolkningen i s k svaga grupper. Här hittar vi gamla människor, kvinnor, handikappade, invandrare, olika diagnosgrupper etc. Det är ett försåtligt och snudd på djävulskt sätt att omyndigförklara. Den som tillhör den ”svaga gruppen” måste ju utsättas för ”hjälppåtravenpolitik” påhittad av en social ingenjör eller klåfingrig politiker.

Som anhängare av Kristdemokratiska idéer borde vi inse det enkla att det är mycket större skillnad mellan människor än mellan påhittade grupper. Gruppindelningen blir ett sätt att förenkla för att slippa se sanningen. Människor är unika och så oerhört olika. Kvotering till bolagsstyrelser är ett bra exempel. Gruppen kvinnor är så svag att det behövs lite ”hjälppåtravenpolitik” i form av lagstiftning eftersom det väl inte får anses troligt att kvinnor av egen kraft kan komma dit på egna meriter. Med en Kristdemokratisk människosyn borde sådant vara uteslutet.

Hela institutet med biståndshandläggare inom socialtjänsten är exempel på samma besynnerliga människosyn. Väldigt få av oss har träffat på människor som i valet mellan att klara sig själv och överkonsumera statlig hjälp väljer det senare. Den mänskliga värdigheten innehåller en stark vilja till autonomi. Ändå präglas mycket av vårt tänkande inom kommun och landstingsverksamhet av misstanken mot människor egen förmåga. Sjukvården i Sverige har kanske misslyckats mest i detta avseende. All forskning visar att vi som människor och patienter är ”professorer på våra egna sjukdomar”, något sjukvården nästan helt ignorerar. Om vi skulle kunna lansera en politik som tar individens förmåga och ansvar i bruk inom sjukvården så skulle många skattehöjningar inom landstingen kunna uteslutas.

Någon har sagt att vår tid vet vad allting kostar, men väldigt få inser sakers värde. Inom den svenska sjukvårdsdiskussionen handlar allt om möjligheten att kunna komma i kontakt med sjukvården. Det finns t o m beskrivet som ett pris, ”kömiljarden”. När Bernard Tyson, koncernchef för Kaiser Permanente, talar om sin sjukvårdsorganisation som är lika stor som Sveriges alla landsting tillsammans förklarar han att de ser det som ett misslyckande varje gång en person måste besöka sjukvården. Uppgiften är ju att hålla människor friska och vid god hälsa. Ett annat sätt att se på värdet av hälso-och sjukvård.

Till sist några rader om makt. För ett parti där individen är viktig och där friheten att utforma sitt liv efter egna behov och förutsättningar är ännu viktigare borde det vara självklart att inför valet 2014 hela tiden ställa sig frågan; De politiska förslag vi nu kommer med, gynnar de individens utökade makt eller är det det politiska systemet, den offentliga makten eller något särintresse som än en gång stärker sin position?

Thorbjörn Larsson

Publicerad i Kristdemokraten under vinjetten ”På djupet”.

Taggar: , , , , , , ,

Kristen etik provocerar

Posted on by Civitas Publicerad i På djupet

Att bygga en politik på kristen etik är uppenbart fortsatt provocerande. När Lars Adaktusson frågades ut av SVT i sin egenskap av toppkandidat för Kristdemokraterna, ägnades en stor del av intervjun till att misstänkliggöra partiets syn på aborter. Det tyder kanske på en viss brist på fantasi att politiska reportrar ägnar tid åt att diskutera en fråga där kristdemokraterna 1997 – för 17 år sedan – tydligt klargjorde att svensk abortlagstiftning är okej och att det förebyggande arbetet är vägen framåt för att minska antalet aborter.

I efterföljande Aktuelltsändning hade SVT:s Margit Silberstein i uppgift att kommentera utfrågningen. En av kommentarerna var att det där med kristna värderingar inte självklart handlar om socialt ansvar och solidaritet, utan kan vara kontroversiella i frågor som abort och syn på kvinnans ställning.

Jag var en av de som reagerade och på Twitter ifrågasatte Silbersteins kommentar i sak – och framför allt dess syfte. Ingen förnekar att det finns de som kallar sig kristna och hänvisar till kristna värderingar när de argumenterar för diverse märkliga förslag. Men att smeta åsikter på ett politiskt parti – som uppenbart inte delas av partiet – blir mycket märkligt.

På Twitter framförde jag till Silberstein att vi i konsekvensens namn nu förväntar oss att få höra frågor om Gulag nästa gång SVT intervjuar en socialist. Hennes var på detta var att; ”Om det vore så självklart att kristna värderingar ska vara EU:s hade det väl stått i fördraget för länge sen?”

Det är en sak att problematisera referenser till kristen värdegrund i EU:s fördrag – en annan sak att förklara att en sådan skrivning skulle innebära ett hot mot jämställdhet och sunt förnuft. Jag påtalade att vi så gott som aldrig hör liknande paralleller och jämförelser i förhållande till andra ideologiska utgångspunkter. Nästa gång SVT intervjuar jämställdhetsminister skulle de exempelvis – i konsekvensens namn – kunna fråga; ”Jaha, du är feminist. Det var ju problematiskt. Då tycker du män är djur då?”

Silbersteins reaktion var att avsluta diskussionen med att den var meningslös att fortsätta. Något som upprört ett antal personer och som ifrågasattes i allt annat än svepande ordalag förtjänade således att diskuteras genom en fråga och ett påföljande avfärdande, när någon hade mage att påtala inkonsekvensen i SVT:s journalistik.

Det Silberstein och andra tycks ha svårt att förstå och förhålla sig till, är att kristdemokrati till sin natur inte skiljer sig från andra ideologiska utgångspunkter. Kristdemokrater, liksom liberaler, konservativa, feminister, socialister, kommunister och gröna, formulerar utifrån sina utgångspunkter en idé om hur de vill att samhället ska se ut, vad en människa är, hur vi ska förhålla oss till varandra, naturen och ekonomin, liksom vilken riktning och form samhällsutvecklingen ska ta.

Den som tror att grundlagar, konstitutioner och fördrag utformas i ett idépolitiskt vacuum tar antagligen lite för lätt på politikens drivkrafter. Därför är det förstås lämpligt för en politisk reporter att grotta ned sig i de filosofiska resonemangen bakom konkreta förslag. Man önskar att det skedde lite oftare än idag. Det betyder dock inte att den politiska filosofin i sig – så som partierna beskriver den – måste vara i ständigt fokus.

Nu för tiden slåss exempelvis ett antal svenska partier om vilket av dem som är mest feministiskt. De har olika syn på hur ett feministiskt samhälle ser ut och hur det ska formas. Om det fanns skäl att tro att dessa partier alla tycker att män är djur, skulle journalisterna förfölja dem med frågor om synen på män. Nu verkar journalisterna inte tycka att några sådana generella skäl finns. Frågan till Silberstein var då, varför hon tycker att sådana skäl finns i förhållande till svenska kristdemokraterna och kristdemokratin?

Man kan inte begära att människor i gemen ska ha någon tydlig uppfattning om ett enda partis ideologi eller samhällssyn. Att politiska reportrar verkar sakna grundläggande kunskaper om partier och deras ideologi är dock besvärande. Inte minst borde det vara det för dem själva.

Kristdemokratin hämtar sin inspiration från de värderingar som genererats och/eller förvaltats i den kristna traditionen. Dessa idéer om samhälle och människa går tillbaka till antikens Grekland, Romarriket och den judisk-kristna etiken. De är väl definierade och på det stora hela högst okontroversiella – då de präglat hela den västerländska kulturen och bland annat sammanfattas väl i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och utan vilka vi i västvärlden antagligen inte skulle ha haft den demokratiska utveckling som vi sett under 100 år.

Dessa idéer är sammanfattade i begrepp som okränkbart människovärde, människans ofullkomlighet, personalism, naturliga gemenskaper, broderskap, solidaritet, subsidiaritet, förvaltarskap, naturrätt, rättsstat och social marknadsekonomi. Begrepp som hittar sin motsvarighet i andra politiska filosofier – ungefär lika väldefinierade och möjliga att ställa ingående frågor om – så som kollektivism, individualism, klass, planekonomi, jämlikhet, materialism, kapitalism, självförverkligande och frihet.

Att anklaga svenska kristdemokrater för att ha svårt att skilja mellan kyrka och stat, politik och religion, borde få vilken anklagare som helst att rodna, när man påtalar att det var socialdemokrater och övriga partier i Sveriges riksdag som sedan demokratins införande upprätthöll statskyrkosystemet – och en kristdemokrat som för 20 år sedan avskaffade det.

Kristen etik och kristna värdegrunden borde vara relativt självklar att förstå för de flesta. Kristdemokratin i Latinamerika har valt att benämna kristdemokrati som ”kristen humanism”. Det är kanske lättare att förstå som begrepp för den som känner ett främlingskap inför religion och kyrka. För en del måste man göra det så enkelt som att säga att värdegrunden sammanfattas med orden; Det du vill att andra ska göra för dig – det ska du också göra mot dem. Men svårt – det borde det inte vara!

Henrik G Ehrenberg

Vice ordförande, Civitas

Taggar: , ,

Den sociala marknadsekonomin

Posted on by Civitas Publicerad i På djupet

Det ekonomiska system som har de bästa förutsättningarna att tillvarata förvaltarskapets principer är marknadsekonomin. Det visar historien, inte minst utifrån erfarenheterna med kommunismen. Orsaken är att marknadsekonomin effektivt kan hantera den oerhörda mängd beslut som varje dag fattas i en ekonomi. Dessutom innebär ett sådant ekonomiskt system att människors kreativitet och personliga engagemang frigörs, uppmuntras och kanaliseras så att utveckling och framåtskridande främjas. Genom priset kan utbud och efterfrågan mötas på ett effektivt sätt. Därmed har marknadsekonomin visat sig vara bättre än något annat system på att skapa materiellt välstånd och hushålla med begränsade resurser. Marknadsekonomin innebär också att beslut decentraliseras på låg nivå, vilket minskar statens makt över människors liv. Marknadsekonomin främjar ett pluralistiskt samhälle med mångfald och frihet.

Men marknadsekonomin har brister. Ett tydligt exempel på detta är att all information inte ryms i prissignalerna. Ekonomer talar därför om externa effekter vilket uppstår då produktionen eller konsumtionen av en viss vara ger upphov till samhällsekonomiska effekter som inte inkluderas i priset. Sådana externa ­effekter kan vara skadliga utsläpp i luft och vatten, svåröverskådliga effekter på människors hälsa, historiska och kulturella värden, etc. Utifrån ett förvaltarskapsperspektiv kan därför inte en renodlad marknadsekonomi accepteras, utan det behövs korrigeringar för att den ska fungera bättre och främja ett långsiktigt ansvarstagande. Miljöavgifter, skatter och lagstiftning är exempel på åtgärder en stat kan vidta för att minska eller undanröja externa effekter.

Utan någon form av fördelningspolitik har marknadsekonomin dessutom visat sig ha svårt att skapa materiella förutsättningar för ett värdigt liv för alla medborgare i ett land. Ansvarstagande för sina medmänniskor påbjuder därför ett system där människor som hamnar i olyckliga situationer ges det stöd som krävs för ett människovärdigt liv.

Fördelarna med marknadsekonomin, men också insikten om dess brister, var det som präglade formandet av och uppbyggandet av Västeuropas ekonomiska modell efter andra världskriget. Inte minst det vägval som kristdemokraterna i Västtyskland gjorde i slutet av 1940-talet, ofta i strid med dåtidens socialdemokrater, har bidragit till att forma det som brukar kallas den sociala marknadsekonomin. Namn som betytt mycket för denna utveckling är nationalekonomen Wilhelm Röpke, sociologen Alfred Müller-Armack, förbundskansler Konrad Ardenauer, finansminister Ludwig Erhard, för att nämna några. Förespråkarna för den sociala marknadsekonomin såg koncentrationen av politisk och ekonomisk makt under diktaturregimer som en varningsignal för en allt för långt gången inblandning av de politiska institutionerna i ekonomin. Erfarenheterna av hyperinflationen under Weimar-republiken, nationalsocialisternas styrning av både politiken och ekonomin och kommunisternas frammarsch i östra Europa präglade synen på statens roll, vikten av personligt ägande, en rättvis och fri konkurrens, vikten av ett stabilt penningvärde, behovet av ökat etiskt medvetande från medborgarnas sida samt social utjämning.

Krigets regleringar av ekonomin avskaffades och en fri marknad skapades samtidigt som ett socialt skyddsnät och välfärdssystem byggdes upp. I kontrast till utvecklingen i Östeuropa och USA så skapades en marknadsekonomi med sociala hänsyn där statens roll var aktiv men noga definierad. Lagstiftningen skulle skapa ett ramverk för ekonomin och avgränsade statliga insatser krävdes, både för att skapa social utjämning och en effektiv och rättvis konkurrens.

Ett sammanfattande sätt att definera den sociala marknadsekonomin finner vi i skriften ”The Concept of the Social Market Economy” från det tyska Konrad Ardenauer stiftelsen, som utifrån Ludwig Erhards och Wilhelm Röpkes arbeten, formulerar den så här: “The social market economy rests, in anthropological terms, on the idea of a free, ehical man in a democratic state founded on the rule of law. Without fixed standards and values, without public-spirit and constitutional principles, the most efficient economic and social policy cannot lead to a free, happy, prosperous, just and orderly society.”

Denna definition visar att en grundläggande förutsättning för en effektiv och socialt acceptabel marknadsekonomi är att det finns moraliska spelregler i ett samhälle som innebär ett korrektiv till den fria marknadsekonomin. En väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner, såväl formella (exempelvis lagstiftning och rättsväsende) som informella (värderingar såsom hederlighet) för att kunna fungera. Det här påvisar modern forskning tydligt.

Företrädare för modern institutionell ekonomisk teori hävdar generellt betydelsen av institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner för en sund marknadsekonomi. “Institutionerna är detsamma som spelreglerna i ett samhälle”, skriver 1993 års nobelpristagare Douglass C. North.

En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner utmärks av låg osäkerhet. Osäkerheten kostar pengar genom merarbete, tid och pengar för att kompensera och reducera osäkerheten. Nobelpristagarna 1991 Ronald Coase och North och många andra är företrädare för modern forskning i denna riktning. Den amerikanske ekonomihistorikern Daviod Larnes har i arbetet “The Wealth and Poverty of Nations” från 1998 bland annat lyft fram betydelsen för ekonomisk tillväxt av särskilda kulturella drag och ett etos med betoning på arbetsetik, driftighet, ärlighet, tålamod och ihärdighet. Marknadsekonomin behöver ordning och regler för att uppstå och fungera bra. Denna ordning har inte uppstått spontant utan den har det kristna och delar av det klassiska kulturarvet försett oss med genom kristen etik och dess betoning av rätt och fel, karaktär, dygder och arbetsetik.

Stefan Attefall 

Civil- och bostadsminister, ledamot i styrelsen för Civilas

Taggar:

Materialistisk människosyn och nyttoetik duger inte som grund för samhället

Posted on by Civitas Publicerad i På djupet

I maj 1945 låg Tyskland i ruiner. Världens kanske mäktigaste och mest aggressiva militärmakt var nu slaget i spillor. Konrad Adenauer hade tidigare varit förste borgmästare i Köln under åren 1917-1933 men avsatts och fängslats av nazisterna efter deras maktövertagande. Nu återinsattes han av det amerikanska militärkommandot som ”Oberbürgermeister” i Köln. När Förbundsrepubliken Tyskland skapades blev han dess förste förbundskansler den 15 september 1949. Adenauer berättar i sina memoarer hur han kunde känna kylan mot honom som tysk vid internationella konferenser efter fredsslutet. För många från andra länder blev det en tankeställare när Adenauer kunde berätta att även han, som tysk och kristen, hade trakasserats, förföljts och fängslats av nazisterna

I sina memoarer ger Adenauer en skarpsinnig analys av hur det hade kunnat gå så illa med Tyskland.[1] Adenauer identifierade ett avgörande skäl i den filosofiska materialismen. Med den som utgångspunkt hade såväl kommunismen som nazismen men även Weimarrepublikens kapitalism reducerat människan till blott en utbytbar kugge i samhällsmaskineriet. Den enskilda människans betraktades bara som en liten del i ett kollektiv, nationen, partiet, klassen etc. Respekten för hennes unika värde undergrävdes. Tyskland behövde ett brett kristdemokratiskt parti som kunde etablera en kristen människosyn och etik som orienterande raster för politiken.

Enligt Aristoteles är politik i realiteten att tillämpa etik i samhällslivet. En hållbar sådan etisk grund finns i den kristna människosynen och etiken. Rötterna är judiska, innehållet är ”kristet”, men det är inte nödvändigtvis exklusivt i alla sina delar. Mycket av substansen kan kopplas till människans väsen eller natur och kallas för naturrätt, men denna etik har kodifierats på ett unikt sätt i den kristna idétraditionen. Med den kristna människosynen fastläggs grunden att alla människor under hela sin existens har samma absoluta och oskattbara värde, eftersom hon är skapad till Guds avbild. Etiken är inte en social konstruktion. Den uppfinns inte. Den upptäcks. Det finns således objektiva värden. Vissa handlingar och politiska beslut är etiskt riktiga och andra är felaktiga. Även när verkligheten är komplex lever vi inte i ett moraliskt vakuum. När den etiska problematiken i svåra och ibland även moraliskt känsliga frågor tas på allvar och diskuteras pekar det desto mer mot etikens betydelse för all politik.

FN hävdar i sin deklaration om de mänskliga rättigheterna att grunden för dessa är det inneboende värdet hos alla medlemmar av människosläktet. Deklarationen är den kristna människosynens och naturrättens tydligaste manifestation under 1900-talet, och den sattes på pränt efter att den materialistiska människosynens politik visat sig leda till fördärv. Rent historiskt har denna etik med universellt giltiga värden således legat till grund för västerländsk lagstiftning och rättsmedvetande. För kristdemokraterna gällde det dubbla kärleksbudet också i politiken. Mot klasskamp ställdes nu försoning. Mot rashygien ställdes alla människors lika och oskattbara värde.

Nazisterna kom till makten genom demokratiska val. Det dröjde dock inte länge förrän de införde diktatur. I vår tid vill partier och enskilda ofta ha makt för maktens egen skull. De saknar politisk riktning och visioner. Men den politiker som kämpar för alla människors absoluta och okränkbara värde, kämpar för rätt och rättfärdighet. Vår tids postmoderna tolerans leder egentligen inte till mycket annat än likgiltighet inför orättfärdighet och sociala orättvisor. I Sverige har inget annat politiskt parti än kristdemokraterna tydligt förklarat vilken människosyn och etik de vill arbeta utifrån. Ändå är det avgörande för all politik. Kristdemokratisk politisk filosofi utgår från den kristna människosynen och etiken. Det är kristdemokratins differentia specifika. Det är kristdemokratins etiska raster för politiken. Nu när kristdemokraternas Europapolitiska program har tagits, är det ett historiskt tillfälle att på nytt lyfta fram den kristna människosynen och etiken som oundgängliga utgångspunkter för politiken. Behovet var glasklart efter andra världskriget, men det är lika viktigt idag. De Europeiska gemenskaperna föddes efter andra världskriget, för att knyta medlemsländerna ekonomiskt så tätt samman att det inte skulle kunna gå att starta krig igen. Den gemensamma grunden blev den kristna och naturrättsliga grunden för människovärde och etik. Det förslag till Europapolitisk program, som nu ligger på bordet knyter tydligt an till denna grund. Det handlar inte om att slå sig för bröstet. Det handlar om att erkänna att en materialistisk människosyn och en nyttoetik inte duger som en grund för vårt gemensamma samhällsprojekt.

Per Landgren

Publicerad i Kristdemokraten.


[1] Konrad Adenauer, Erinnerungen 1945-1953 (Stuttgart, 1965) 43-54.

Taggar: , , , , , , , ,

Ambitionen att detaljstyra tillvaron

Posted on by Civitas Publicerad i På djupet

Politikens gränser har de senaste åren blivit ett ofta återkommande begrepp i kristdemokraternas politiska språk. Omvärlden har uppfattat det som partiledningens sätt att göra upp med bilden av ett parti som vill moralisera över detaljer i människors liv och som har nära till förbudsknappen. Och nog har svenska kristdemokrater under årtionden präglats av en politisk miljö där allt är politik och alla problem har en lag, förordning eller ett bidrag som närmsta lösning tillhanda.

Politikens gränser är dock djupt förankrat i den kristdemokratiska filosofin. Det är i partiprogrammets subsidiaritetsprincip vi hittar inspirationen till att tala om politikens gränser. Det är också här vi hittar klassiska politiska idéer som vårdnadsbidrag, friskolor och avdragsrätt för gåvor.

I tanken om subsidiaritet ligger att makten över tillvaron ska ligga på den lägsta mest effektiva nivån.  Och, , vilket många utanför kristdemokratin tenderar att glömma bort, de starkare gemenskaperna och samhällsnivåerna har en skyldighet att stödja och hjälpa de svagare att kunna fatta självständiga beslut. Om man plockar bort stödet från subsidiaritetstanken förvanskas den till att i princip bli en decentraliseringidé – utan tanke på det gemensamma bästa och solidaritet.

Förenklat kan man dela in samhället i tre sfärer: det civila samhället, näringslivet och staten (i bemärkelsen det offentliga). Att det finns en balans mellan dessa sfärer är en förutsättning för välstånd och ett demokratiskt styrelseskick. Varje sfär fyller sin specifika funktion, och om någon tas över av en annan kommer de att korrumperas och viktiga samhällsfunktioner förtvina.

Det civila samhällets uppgift är att se till dina nära behov. Här finns familjen, som utgör grunden för vår välfärd och – paradoxalt nog – vår individuella frihet.  Här finns frivilliga gemenskaper som fackförbund, samfund och byalag, där vi tillsammans med andra omhändertar sånt som är viktigt för oss i vår vardag, men som är för omfattande – eller tråkigt – att omhänderta på egen hand. Gemensamt för civila samhällets gemenskaper är att de är skapade för att – med hänsyn till gemensamma samhällsintressen, men utan att vara bundna av dem – bevaka eller omhänderta den egna gruppens specifika intressen.

Näringslivets roll är att skapa resurser som gör att vi klarar och utvecklar vår fysiska tillvaro. Det skapar innovation och en möjlighet till inkomst. Men det skapar också en möjlighet till personlig frihet, vare sig det är genom en inkomst eller om friheten består i att förverkliga livsdrömmar genom egen företagsamhet.

Statens roll är, till skillnad från civila samhällets, att sträva efter det gemensamma bästa. Att balansera alla de intressen som finns i näringsliv och civila samhället så att helheten blir så bra som möjligt. I förlängningen är det staten som är satt att skydda dina individuella intressen och mänskliga rättigheter – exempelvis genom en fungerande rättsstat.

Det är när någon av samhällets sfärer börjar dominera på de andras bekostnad som samhällsutvecklingen blir farlig. Om staten inte ser till det gemensamma bästa genom att sätta sociala och ekologiska ramar för näringslivet, riskerar obetänksamhet eller girighet leda till social misär och ekologiska katastrofer.

Om staten tränger undan civila samhället och dess inneboende mångfald, finns det inte längre något motstånd mot totalitära idéer och fascism. I kommunistiska öststaterna var det bara i familjerna och i kyrkorna som idéerna om människovärde och frihet kunde leva kvar – när staten tagit på sig rollen att både uppfostra barnen och ersätta civila samhällets olika funktioner.

Nu behöver man inte vara stalinist för att glömma bort politikens gränser. I svensk politik är var den gränsen går stundtals en central faktor i debatten. I dag står kristdemokraterna i princip ensamma om att vilja ge ekonomiskt utrymme till barnfamiljer att göra sina egna barnomsorgsval. Tvärtom vill många politiker istället använda förskola och skola till att uppfostra en hel generation i ämnen som för tillfället faller makten i smaken. Grundtanken blir då allt som oftast att förskola och skola ska kompensera föräldrarnas bristande omdöme och oönskade värderingar.

Det samma gäller kvoteringsdebatten, vars bärande idé är att föräldrar och företagsägare inte vet sitt eget bästa.

Och det kanske de inte vet. Problemet är att politiker vill använda statens möjligheter till våld, tvång och övertalning i sin uppfostran av medborgarna. Det leder förstås fel. Ingen skulle i Sverige idag komma på tanken att staten ska bestämma varje barns framtida yrke – baserat på rationella analyser kryddat med övertygelsen om att det bästa nog är om alla jobbar med genusperspektiv och/eller omställningen till en förnyelsebar energiproduktion. (De två perspektiven går dessutom inte sällan att kombinera.)

I det ljuset är det ändå förvånansvärt principlöst i den politiska debatten, eftersom många av idéerna och förslagen som florerar inte ligger särskilt långt bort från samma ambition att detaljstyra allt i tillvaron.

Eftersom staten har de yttersta maktmedlen till sitt förfogande, åligger det också staten – tjänstemän som politiker – att lägga band på sina egna ambitioner att styra och ställa Staten ska inte förvandlas till en enda stor intresseorganisation för vissa gruppers vilja att omdana samhälle och medborgare enligt eget tycke. Staten ska tvärtom använda sin makt på så sätt att civila samhället och näringslivet får maximalt utrymme att utvecklas på sina egna villkor. Staten ska därutöver använda sina resurser till att frigöra och möjliggöra mångfald och utveckling – inte enfald och omotiverad begränsning.

Henrik G Ehrenberg

Publicerad under vinjetten På djupet i Kristdemokraten

Taggar: , , , , , , ,

Jämställdhet i grunden en fråga för civilsamhället

Posted on by Civitas Publicerad i På djupet

När mina barns gammelfarmor Carin var tonåring ville hon vara med i jaktlaget. Skogen och jakten fascinerade henne. Pappa Albert – hängiven jägare och författare till många böcker om livet på landet – var inte säker på om det passade sig för en ung flicka. Efter konsultation med övriga män i laget var saken klar. Hon fick vara med.

Carin drömde om att bli jägmästare. Det gick dock inte för sig. Kvinnor fick inte gå utbildningen. Istället fick det bli en akademisk karriär och Carin blev landets första kvinnliga docent i skogsgenetik och ledamot av Skogs- och Lantbruksakademien.

Carins historia säger något viktigt om jämställdhet och jämlikhet. Att inte vara bunden av omgivningens förväntningar på en ung kvinna fick olika utfall. I det privata sammanhanget fick hon vara med och kunde förändra det som av hävd gällde. När det offentliga skulle vara en del av att forma framtiden, hindrades hon. Att det funnits hinder för kvinnor att förverkliga sina drömmar råder det inga tvivel om.

Ur ett personalistiskt perspektiv är det som hindrar mig att förverkliga min potential ett problem. Sådana hinder har funnits både i den privata och offentliga sfären. Politiken har en självklar uppgift att se till att lagstiftning och myndigheter behandlar alla jämlikt och att sådant som kränker och bryter ned i det privata förbjuds och beivras. Alla ska exempelvis ha lika rätt att söka en universitetsutbildning (dock inte samma sak som rätten att bli antagen) och våld i hemmet ska vara straffbart.

I takt med att kvinnor och män fått allt mer jämlika villkor har dock den politiska frågan om jämställdhet tagit sig helt nya uttryck. När politiker vill använda politiken för att exempelvis styra vem som ska vara föräldraledig eller ta hand om disken har en gräns passerats. Någonstans på gränsen till fascismen är det numera helt oproblematiskt för en liberal eller socialist att beskriva jämställdhet som politikens viktigaste mål. Inte jämlikhet.

I praktiken lyder debatten att man vill använda politiken till att förändra människors egna val, eftersom de inte stämmer överens med bilden av vad politiken vill åstadkomma. Om inte män tar ut tillräckligt mycket föräldraledighet måste ledigheten kvoteras. Istället för att anpassa lagar och regler för att möjliggöra för människor att göra självständiga val, vill man använda reglerna för att hindra självständiga val.

Det är i grunden problemet med det sätt som jämställdhetsdebatten ser ut. Den har lämnat jämlikhetsidealen långt bakom sig och ägnar sig istället åt att recensera människors privatliv och därefter föreslå mer eller mindre integritetskränkande åtgärder. I grunden hänger det förstås intimt samman med den normkritik som på bred front tagit sig in i den politiska debatten. Är du man och kvinna förväntas du att bryta med det du ser som egna och kanske självklara val, eftersom dessa är en del av en förkastlig norm.

Det är ju dock inte normen – utan hinder och förakt för den som vill bryta normen som är problemet. I själva verket är normkritiken kontraproduktiv. Den som vill åstadkomma högre grad av jämställdhet och ser normer och strukturer som huvudproblemet avhänder den enskilde personen möjligheten att göra något åt saken. I den mån man nu vill göra något åt saken. Istället är vi alla offer. Exemplets Carin hade aldrig fått chansen att vara med i jaktlaget om hon satt sig ned och väntat på att riksdagen skulle förbjuda jaktlag att exkludera kvinnor. Någon sådan lag finns fortfarande inte – 85 år senare.

Jämlikheten ökade när det blev möjligt för kvinnor att bli jägmästare. Det var en politisk uppgift att åstadkomma. Men jämställdhet i den privata sfären är just en privat uppgift. Jämställdhet i hemmet uppstår när två personer är nöjda med den arbetsfördelning man kommit överens om och den relation man bygger. Vad denna jämställdhet i praktiken innehåller låter sig inte definieras av procentsatser och statistik över föräldraledighetsuttag och tid framför diskhon.

Den som är missnöjd med sin relation måste – utan uppenbara undantag – själv ta ansvar för att förbättra den. Den som väntar på att politikerna ska lagstifta kommer att missa möjligheten att vara nöjd i sin relation. Politiken hänger helt enkelt inte med – och ska så inte heller göra.

Jämställdhet är i grunden en fråga för civila samhället. Det är där debatten om arbetsfördelning mellan föräldrar, unga killars yrkesval eller tjejers engagemang i idrotten hör hemma. I första hand.

Frågan om jämlikhet – om de villkor som samhället skapar, vare sig du är man, kvinna, funktionshindrad eller etnisk svensk – är däremot en fråga där politiken har både skyldighet och möjlighet att agera. Medlet är dock i första hand rättighetslagstiftning, antidiskrimineringslagstiftning och en offentlig personalpolitik värd namnet. Inte kvotering av vare sig föräldraförsäkring eller bolagsstyrelser.

Kvinnor och män skiljer sig biologiskt från varandra. Frågan är i vilka sammanhang det skulle ha politisk relevans? Svaret är nästan aldrig. Lagar ska inte diskriminera kvinnor från att vara poliser, militärer eller beslutsfattare. De ska inte heller diskriminera män från att vara förskollärare, sjuksköterska eller bibliotekarie.

Detsamma gäller också din egen bild av vad det innebär att vara man eller kvinna. Politiken ska inte beröva dig något som för många är en viktig del av identiteten och politiken ska inte försöka styra dina högst privata val, även om detta val råkar ligga i linje med en majoritet av dina könsbröder- och systrars val. Olikhet är bra. Ojämlikhet av ondo.

Henrik G Ehrenberg

Publicerad under vinjetten På djupet i Kristdemokraten

Taggar: , , , , , ,

Illa när religion ska vara politiskt korrekt

Posted on by Civitas Publicerad i På djupet

Under våren har det visats en utställning på temat ”Juden Jesus” på Judiska muséet i Stockholm. Ett litet museum, en liten utställning och en liten fråga. Eller? De flesta håller nog med om att det är självklart att Jesus var jude. I alla fall idag. Förra århundradet diskuterades faktiskt denna fråga – om Jesus var semitisk eller arisk – på fullt allvar av teologiskt skolade akademiker. Ingen av dem blev utskrattad av sin samtid. Tvärtom blev de tagna på stort allvar och fick höga positioner inom både den akademiska och den kyrkliga världen. Fram till omkring år 1945 sågs denna fråga som helt legitim och seriös. Hur tänkte man egentligen? Och är det relevant eller intressant idag?

Vad man i Tyskland försökte göra var att bevisa att Jesus inte var av semitiskt ursprung, utan att han var arier. Om alla judar per definition var dåliga människor, hur kunde då Jesus (som var god) vara judisk? Alltså måste han vara arier. Så här i efterhand kan det tyckas mycket märkligt och mer fantasifullt än vetenskapligt.

Vissa historiker hävdar att det var ett litet antal originella teologer som egentligen inte hade så stort inflytande. De flesta kristna skulle enligt detta resonemang ha varit starka motståndare till de nazistiska strömningarna, aktivt kämpat emot dem, och den lilla gruppen av säregna teologer varit en marginell företeelse. Men faktiskt var det tvärtom. Den grupp som kallades för Deutsche Christen, hade som mål att utradera allt judiskt från kristendomen (inklusive det judiska hos Jesus) var stor och tongivande på många sätt. Det var en rörelse som grundades 1932 och så småningom samlade omkring 600 000 medlemmar. Flertalet av medlemmarna var protestantiska lekmän och präster/pastorer., men också några katoliker anslöt sig. Även om man utgjorde en minoritet hade man ett oproportionerligt stort inflytande.  Många medlemmar satt på nyckelpositioner i olika kyrkliga beslutande organ, undervisade vid teologiska fakulteter vid universiteten och vid lärarseminarier, som biskopar etc. Med andra ord hade man goda möjligheter att påverka andra med sina teorier och tankar.

Deutsche Christen var en inomkyrklig rörelse med medlemmar och sympatisörer inom främst protestantiska kyrkor. En konkurrerande rörelse som också hade medlemmar i samma kyrkor och samfund var Bekennende Kirche, den bekännande kyrkan. Den stora majoriteten av tyska kristna lekmän och präster/pastorer var inte medlemmar i någon av dessa rörelser.

Man spred sitt budskap om en rasren arisk kyrka genom möten, publikationer och utbildning av olika slag. Många var alltså präster och lärare (eller utbildade sådana) vilket möjliggjorde en effektiv spridning av budskapet. Under 1930- och 40-talen försökte man utestänga judiska konvertiter från möjligheten inte bara till aktiv tjänst inom någon kyrka, utan också från att besöka gudstjänster i tyska protestantiska församlingar. När Nürnberglagarna introducerades välkomnades detta. Att befria gudstjänsterna från alla former av judiska inslag stod högt på agendan.

När man försökte distansera sig från Gamla testamentet skedde det på olika sätt i olika landsändar och lokala/regionala kyrkor. Ett exempel var att som år 1933 i Schleswig-Holstein starkt begränsa användandet av GT i skolundervisningen. Den första berättelsen som klassades som alltför icke-tysk var den om Isaks bindande. Men trots allt var det många, även aktiva medlemmar i Deutsche Christen, som länge använde sig av delar av GT i olika sammanhang. Särskilt delar Psaltaren fortsatte att vara populära.

Beträffande Nya testamentet var det lite svårare att göra sig av med hela stycken. Men man gjorde ändå försök att genom dessa texter visa att Jesus inte var jude, utan i själva verket var motståndare till judar och allt vad judendom hette. Jesus var med andra ord en god och föredömlig antisemit, menade man. Kärnan i det kristna budskapet låg i raskampen. Alltför mycket judiskt hade smugit sig in i kristendomen, och borde rensas bort. En viktig aspekt här var att begreppet synd skulle vara ett judiskt, och alltså ovälkommet, element som borde tas bort från den tyska, ariska och sanna kristendomen. Här gällde det att omtolka det som tidigare hade uppfattats som centralt, men som alltså var felaktigt. År 1944 utkom en sådan kreativ nytolkning författad av en tidigare katolsk präst. I en enkel pamflett beskrev han Bergspredikan som en krigsförklaring mot judendomen.

För att stödja detta teologiska tankegods fann man det nödvändigt att också ge ut psalmböcker med lämpliga sånger att sjunga i gudstjänster. Såväl text som musik skulle då vara renad från judiska influenser. Att byta ut vissa utryck som ”Libanons cedrar” mot ”barrträd i Tyska skogar” föll sig då naturligt. Flera psalmböcker gavs ut, och de såldes i stora upplagor.

Målet var att skapa en Volkskirche, en folkkyrka, där tyska arier skulle känna sig hemma och inte besväras av judiskt inflytande. Att utestänga judiska konvertiter var logiskt menade man, då dopet inte kunde förändra en judes status som just jude – det gjorde bara att man släppte in icke-ariska element i den rena ariska kyrkliga gemenskapen. Redan tidigt agiterade man också mot att man skulle samla in pengar till mission bland judar.

Att skapa en helt tysk (alltigenom arisk) folkkyrka var alltså det man drömde om. En av inspirationskällorna till detta var paradoxalt nog den omfattande missionsverksamhet som bedrevs i länder utanför Europa. Där menade många att det var nödvändigt att presentera det kristna budskapet på ett sätt som anpassades efter varje folks eller kulturs möjligheter att förstå och ta emot det. Med andra ord eftersträvades en form av inkulturation. Detta tolkades av dem som ville ha en rent tysk kyrka som att man i Tyskland skulle ha ett budskap och en kyrka som passade det tyska folket. I Tyskland skulle det alltså vara bäst med en tysk, på rasistiska grunder arisk kyrka med ett tyskt och rent ariskt budskap. Så därför måste man för Tysklands och tyskarnas skull få bort det icke ariska från kyrkan och det kristna budskapet. Så småningom tog dock många missionärer avstånd från detta, då det helt undergrävde legitimiteten i att missionera bland alla icke-kristna.

Det är svårt att tänka sig att denna teologiska utveckling hade varit möjlig om det inte hade funnits ett folkligt stöd och en acceptans för den. Intressant är kanske att även vissa professorer i teologi från svenska universitet fullt ut stödde tanken på en arisk Jesus. Och de var medvetna om att judiska (och kristna) forskare avfärdade dessa teorier. Det fanns gott om publikationer tillgängliga för dem. Men inom Deutsche Christen ville man inte lyssna på dessa röster. Svaret var ju redan givet.

Många av de som var drivande i att rensa bort så mycket judiskt som möjligt ur kristendomens teologi och uttryckssätt var ledande och respekterade personer i sina kyrkor och i den akademiska världen. När Tyskland förlorade kriget blev de tvungna att omförhandla (eller dölja) sina tidigare värderingar och verksamhet. Märkligt nog var övergången för de flesta inte särskilt svår. De kunde ofta enkelt och smärtfritt ansluta sig till en mer ”allmän” kristendom, och fortsatte i många fall att vara verksamma inom både det kyrkliga och det akademiska livet. I vissa fall kunde de till och med hävda att allt de gjort egentligen var för att skydda kyrkan och kristendomen mot nationalsocialismen.

Idag finns det väl ingen seriös forskare som stöder tanken på att Jesus inte var jude utan arier. Idag är det en icke-fråga, men så har det alltså inte alltid varit. Det kan alltså vara intressant att se lite närmare på vad som kan hända om man kritiklöst blandar ideologi och religion. Det kan ju gå hur illa som helst om man till varje pris vill att religionen ska vara politiskt korrekt. Men det ser man förmodligen bäst i efterhand – eller utifrån.

Hedvig Larsson

Publicerad i Kristdemokraten under vinjetten På djupet.

Taggar: , ,
Top