Det pratas mycket om kvalitet just nu. Kvalitet i vården, kvalitet i skolan, kvalitet i rättsväsendet, och så vidare.

Och grunden för en kvalitativ verksamhet är ett antal värderingar som förhoppningsvis och i många fall är välgrundade och genomtänkta. Goda nyheter, såklart och ett självklart inslag för organisationer och myndigheter som styrs av oss alla. Det måste ses som en framgång av ett mödosamt arbete att vi numera har en diskussion som rymmer fler dimensioner är rent monetära.

Ändå har många, inte minst kristdemokrater, ofta känt en olust över att det fortfarande finns en övergripande måttstock, pengar, för vad som är en framgångsrik verksamhet. Så vilket genomslag har värderingar och kvalitetsmål egentligen fått?

Jag vågar påstå att så gott som alla människor vill göra ett gott jobb. Jobbar man inom omsorgen vill man ta väl hand om sina medmänniskor, i skolan vill man ge barnen en bra grund att stå på och de som bygger hus vill att de ska vara friska och miljövänliga, och så vidare.

Vilket ansvar har och tar direktörer och chefer till att värderingar och kvalitetsmål uppfylls? De borde lätt kunna föreställa sig vad som riskerar att hända med kvaliteten om belöning och befordran enbart styrs av vinst, överskott och besparingar. Ändå tillåter man i många fall ekonomiskt resultat att vara det enda övergripande styrmedlet.

Genusforskaren Agneta Stark skrev för många, många år sedan en krönika, där en av slutsatserna var något i stil med “Det som inte finns i budgeten, det finns inte”. Det är andra sidan av samma mynt. Hennes poäng var att visioner och målsättningar måste ges ekonomiska resurser för att kunna bli verklighet. I det här fallet tror jag hon hade rätt.

En verksamhet som går med förlust kan i längden varken bidra till välfärden eller andra delar av samhällsutvecklingen. Låt oss därför slå fast att all verksamhet måste gå runt, för att inte fastna där i diskussionen. Men tänk om man uppmärksammas, blir belönad och befordrad också för att man uppfyllt kvalitetsmålen och för att verksamheten genomsyras av de värderingar man säger sig vilja leva efter. Vad skulle hända då? Om värderingar och kvalitet fick ökad status – på riktigt. Låt oss hoppas att några på allvar vågar pröva under det nya verksamhetsår som ligger framför oss. Jag tror mycket skulle hända både när det gäller kvalitet i verksamheten och när det gäller arbetsmiljön. Och jag tror inte att verksamheterna skulle sluta går runt ekonomiskt.

Att vi måste ha en levande debatt om vilka värderingar som ska styra samhällsutvecklingen och vilka som ska ligga till grund för offentlig verksamhet tror jag inte jag behöver övertyga den här tidningens läsare om. Men om vi stannar vid vackra visioner och fina formuleringar är inte ens halva jobbet gjort. Tar vi arbetet ett, eller flera, steg till sker den verkliga påverkan.

Den debatten och det arbetet är en uppgift för hela samhället där inte minst ideella och idéburna organisationer har en viktig roll att spela. Ett vitalt mänskligt samhälle förutsätter ett vitalt och fritt civilt samhälle. Här finns också en uppgift, en uppgift att se till att den roll idéburna organisationer har som opinionsbildare inte kvävs av till exempel styrande bidragsgivning eller krångliga upphandlingsprocesser.

De idéburna organisationerna har bidragit stort till det välfärdssamhälle vi har idag. De kommer, om de får och förmår, att utifrån sin värdegrund, fortsätta formulera sitt uppdrag i samhället och bidra till att identifiera och engagera sig i samhällsproblem och att ge röst åt människor. En ovärderlig uppgift för att skapa ett öppet, demokratiskt välfärdssamhälle. Låt oss slå vakt om den.

God fortsättning på det nya året!

Helena Höij

Publicerad i Kristdemokraten.